der marschen till ängbåten, ett angenämt äfventyr på fotresan. Den resan hör väl icke till den förflutna veckan, men några af Hostrups pjeser höra dit, eftersom de derunder presenterats för bvensk publik, och på samma gång kunde vi ju få presentera äfven författaren. Men hvad skulle Aftonbladets läsare säga, om vi presenterade högstsalig hans majestät, konung Carl XIV Johan såsom Våren? Frågan kommer alideles icke så mal å-propos, som man kanske tycker, ty den står i sammanhang med ungdomlighet och konstnärskap, hvarom just nu frågan var, samt hör dessutom till den förflatna veckan. Hvem kunde väl tro, att Carl Johan skulle en gång förvandlas till vårens gadinna? En sädan förmodan hade sannolikt öfverträffat sjeifva Carl-Johansförbuadets djerfvaste fantasier. Och likväl är det fall verklighet. Förvandlingen har redan försiggätt. Carl Johan är redan den vårliga gudomligheten. Huru det tillgätt är alldeles ingen hemlighet. En ef våra yogre skulptörer, hr Carlson, elev af akademien och professor Molin, hade fått några vårfantasier. Men som konstnären ej nöjer sig med fantasier utan form i den yttre verlden, så ville den unge skulptören se sina fantasier och specielt en viss bestämd fantasi uppenbarad 1 marmor. Materialet är dock icke alltid så lätt att komma öfver, isynnerhet om det skall vara hvitt och Häckfritt, som en vårens godiona naturligtvis bör vara. Under det hr Carlson gick och fonderede Öfver hvar han skulle få tag uti ett sådant oskuldens marmorblock, fick han böra talas om att i någon af kungliga slottets skräpvrår skulle ligga en ofärdig Carl Johan, det vill säga ett stycke marmor, som börjat danas till en bild af den nuvarande dynastiens grundläggare, men som aldrig blifvit fallbordad och aldrig komme att fullbordas. Det var ott af Byströms ofulländade efterlemnade verk. I Hvarför skulle ej Carl Johan kunna förvandlas till en gudinna? tänkte den unge skulptören. Hufvudsaken är att hon är hvit och fläckfri.n Skulptören sökte-och erhöll tillåtelse att taga den ofärdige hjeltekonungen i betrakande, Subjektet befanns vara passande, hvarför underdåvig förfrågan gjordes hos velarbörande, om Carl Joban vore till salu. Vederbörande ville dock icke sälja dynastins grundläggare, och det var väl icke unlerligt, men i betraktande af det goda ändamålet ansågs icke hinder möta för att skänka bort honom. Konstnären, förtjust fver att till det priset hafva kommit öfver stt sådant kuogligt block, lät föra hjeltekonungen hem till sig, satte huggjernet på onom och började bearbeta den gamle. Eter någon tid såg man icke ett spår mera af Cari Johan. I hans ställe stod der en uvglomsfrisk gudomlighet, hvilken snart vandrar till Göteborg, dit så många konstverk ou för tiden gå, men ännu i den förflatna veckan stod Våren i konstföreningens uttällning här i Stockholm och står der kanke ännu. Hon är den friska våren, dea ulna höst var han, den ofärdige Carl Joan nemligen; i den mörka skräpvrån i kungiga slottet.