MAR AVARRENSERID TF UVURGIK gaf oss början till en riksdag, af hvilken man måhända ej har mycket att hoppas, men hvars resultat dock ännu ingen, icke ens efter utskottsvalen i fredags, kan förutsäga, hvilket naturligtvis ej hindrar en viss skriblår att försäkra, det riksdagen iskall blifva at noll och intet värde, och hvilket åter, lika naturligt, framkallar den mest ohejdade piaatighet hos samme oförliknelige fosterandsvän. . Hurra, lefve försvarslösheten! Ingen utsigt att få den stora frågan ett enda fjät närmare sin lösning! Bravo, det är så jag vill ha det! Bismarck bör bli nöjd.n Men zoli juvare ante triumphumn, säger ett gammalt ordspråk, och på svenska heter det: låt bli att ropa hej, förrän du kommit uppför backen. Saken kan ej blifva föremål för skämt, ty så otillräknelig upphofsmannen till de vidriga fröjdebetygelserna än må anses och så gerna mean vill tro, att han, såsom Peter Jönsson i Träslända uttryckte sig om prosten R:s uppträdande mot folkundervisningen, beter gig på detta sätt ej så mycket af elakhet, som ej mera af enfald, så vänder man sig likväl derifrån med afsky. Hvad deremot mera egnar sig åt ett gladt bedömande, det är onekligen att en riksdag icke ens i våra dagar kan öppnas utan kåPor och spiror, så mycket mera som dessa attributer nu börja se något malätna ut och icke på långt när kunna täfla med den eleganta uppsättningen af Hofvet i Abderav. Skulle nämnde hof befinnas villigt att aflåta sin garderob, hvilket ja icke ärm omöjligt så här på hösten, då Alhambrateatern stänger sin salong, vore det kanske en affär att köpa in den för rikssalsspetaklets räkning. Uniformen för de s, k. Carl XII:s drabanterna, har ännu icke hunnit blifva särdeles luggsliten, och likväl tyckas de som bära den på högtidliga dagar så mycket som möjligt sky offentligheten. Då dessa drabanter förliden tisdsg marscherade upp till slotiet, undveko de Arsenalsgatan och öfra delen sf Gustaf Adolfs torg, smögo sig längs Nybrohamnen, uppför Stallgatan förbi Adelsvärdska huset och utför samma gata till Biasiekolmshamnen, men kunde icke undvika Norrbro, då kronan ej bestod dem en extra slant för att betala p:ssagerareatgiften på åvgslupen öfver strömmen. Det är onekligen skämtsamt, nästan lika mycket som att en riksdagskorrespondent till Göteborgs Handelstidning insinuerar, det representanter för e:t par här utkommande tidningar stuckit sig in bland de funktionärer, som uppburo det kungliga släpet,, Riksdagskorrespondenten erkänner dock, att han är närsynt. Att döma af det öfriga innehållet i hans bref, skulle vi tro att han famlar follkomligt i mörkret, hvilket naturligtvis ej hindrar honom att skrifva såsom Handelstidningen numera vill hafva sina Stockholmskorrespondenser, så vida de ej skola åtföljas af tidningens för korrespondenten nedsättande kommentarier, hvilket åter kan räknas till det skämtsamma området eller åtminstone till det gebit, på hvilket ofvannämnde Träsländarepresentant trodde sig hafva träffat prosten R. Från kåpor och spiror samt kuvgliga släp med eller utan vidhängande funktionärer och korrespondenter är öfvergången så lätt till teaterverlden. Sveriges hufvudstad älskar onekligen den verlden, och svenska folkets representanter hata henne ej heller, så snart det icke är fråga om anslag, utan endast om sjelfva spektaklerne. Den förflutna veckan var derpå ånyo ett exempel. Alla teatersalonger voro fylda med riksdagsmän. De vilja på bästa sätt begagna den knvappa Stockholmsejouren, enär Dagens Nyheter lofvat dem att rätt snart få fara hem igen. Selan komma de icke hit förrän efter nästa års inträde, såvidt de komma ens då. Låtom oss pjuta den korta tiden,, låter det efter dinern på Hasselbacken eiler hos Cadier eller ock hos Berggren, hvilken fortiar att åtojata representationens förtroande och onekligen förtjenar det, och så fördelar riksdagen sig och arbetar såsom spektatörer på alla våra många teatrar. Ingen enda glömmes, fastän de som företräde-vis älska qvickt skämt och champsgnen nog helst se ,En Teaterpjes på Dramatiska scenen, såvidt ds ej äro sådane hemmadanskar, att de finna behag i en Hougaards och en Cettis spel på Mindre Teatern samt anse fröken F. Kruse vara en af de bohagligaste soubretter, som någonsin visst sig på tiljan. Det danska skådespelarsällskapet har blifvit modernt här och spolar de flesta aftnar för en faollsatt salong af prima qvalitet. Slutligen äro vi väl hemmadanskar. allesamman, åtminstone hemmastadda i danska språket. Det går lättare än man vanligtvis föreställer sig. Hvad skall jag göra på danska teatern? hette det i början af ifrågavarande teaters representationer här. Icke förstår jag det språket.o Men så lät man likväl öfvertala sig af ett rykte, som föregått Hougaard och Cetti, att gå dit en gång. Det kunde ju åtminstone vara lika roligt, som på en pantomimföreställniog. I början ljödo de danska orden något underligt, tyckte man, men man skrattade åt pjeserne likväl, fann sig särdeles belåten med flertalet af de uppträdande och kom snart underfund med att ej heller språket lade särdeles stora hinder i vägen för att pjuta af en glad spektakelafton. Nu begrier man redan hvarenda repiik och finner bosynnesligt att man:någonsin kunnat inbilla sig, det danskan är något för oss främmande. Hr Cetti och hans säilskap h fva, såsom ssgdt, blifvit moderna. Att de förtjena publikens yunest, måste man också erkänna. Den danske författare, som hittills mest bidragit till repertoiren hos hr Cetti, är Hostrup. Han var länge en bland Danmarks mest populäre dramaturger, men endast obetydligt känd i Sverige. Sedan många år tillbaka har Hostrup icke skrifvit något för teaterp, Det har berättats, att han skulle ängra sina ungdomsstycken och sjalf numera fördöma dem, något som vi dock högligen betvifla. Den glade komediförfattaren är visserligen numera en allvarsam prest på landet, men sin uvgdomlighet tyckes han ej, trots sina femtio år, bafva förlorat. För ett par är sedan sågo vi bonom i de ungas led, med studentmössan på hufvudet och ungdomsle endet på läppare. Det var en afton i Göteborg, på vägen till Kristiania, det vill säga