Artur Orton följde den svartsköggige hermn till bans hem och förestäldes för hans fru, donna Nathalia. Donnan emottog honom vänligt. Do, jie Pedro, don Thomas ättelägg, räckte honom han den. Artar fick bortlägga sina Hjömansplagg. och ikläde sig en annan skepnad. Han var från detta ögonblick Japptagen i familjen och stannade under detta gästvänliga tak i mänader, i år. Det dröjde icke länge, ipnaa han redde eg temligen bra med spanska språket och kände meddela sig till de många persontt, som umgingos i don Thomas Castros hus, Ålla visade honom vänlighet. Melipillas svartögda flickor kunde icke nog beundra hans ljusbruna hår, och en skälmsk tär na, donna Ahumida, afklippte en gång från hans hufvud en lång lock, som hon gömde så troget som om den varit guld. Intresset för hans person minskades icke deraf, att han, naturligtvis i djupaste hemlighet, meddelade först till donna Hurtado. så till don Pedro Tors, Bå till don Joså Miguel Valdivievo, att han visst icke var borgareson, utan tillhörde en af Englands förnämsta aristokratiska familjer, att hans far stod i drottning Victorias tjenst, att hans mor var en af drottningens förtrogna, att han sjelf lekt med drottningens barn, att hans verkliga namn icke var Orton, utan ett annat, som ban hade sina skäl att dölja. Donna Hurtado omtalade, naturligtvit också i djupaste förtroende, denna hemlighet för Melipillas Plla invånare, men i främsta rummet för don Ramor Azocar, den i dubbel mening fullblodige don Ramon Azocar, ty han var den fetaste man på många mils omkrets ooh tillika af mycket gammal adlig slägt. Don Ramon visade från den stunden Artur Orton ökad uppmärksemhet, och så ung han var, kom han snart på ett slags kamratlig fot både med den tjocke adelsmaunen och med sin värd don Thomas, Dertill bidrog i hög grad den unge engelsmannens lust för ridning och jagt. Han tycktes vara född bästvän, trifdes bäst i stallet, förstod att bedöma hästarnes egenskaper och blef under Castros och Azocars ledning en sadelfast och djerf ryttare. Don Thomas sjelf var utmärkt ryttare och ifrig ägare; Azocar likaledes, fast det behöfdes en stor och stark häst att bära honom. Orton följde dem på ströftåg inåt landet, der det öfverflödar af vildt: strutsar, vaktlar, papegojor, svanor, pumas och uttrar. Melipillas förmögna invånare ega ansenliga bjordar af hästar, Og ap och får, som beta i nästan halfvildt tillstånd långt inne i dalen på de grässlätter, som, owvexlande med cederskogar, stiga upp mot Anderna. Om orton var åin skyddare till något gagn, så bestod det deri, att han, följande sitt lynnes drift, kringflackade på hästryggen från det ena beteslandet till det andra, förde bud till och från herdärne och eskorterade de flockar af hästar, oxar och får, som utvalts för kreatursmarknsåerna, Valparaiso öch S:; Jago. Så förflöto äe sköna vårmånaderna, det vill i Chili säga Oktober, November och December, af året 1848. Så förflöto åren 1849 och 1850. Lifvet. i Melipilla behagade tydligen Artur Orton, och han visade intet spår af hemlängtan. Det var i all sin nformighet ett gladt, friskt och rörligt lif. Tunga mödor och glada festers är chilenernas regel. Med arbetet omvexlade nöjena, och bland nöjena omvexdlae jagter och utflykter med samqvåm och dryckeslag. Först år 1851 lemnade Artur Orton Melipilla, sedan han i tre år åtnjutit don Thomas och donna Nathalias gästvänlighet. Han inskeppade sig i skeppet Jessie Miller till sitt fädernesland. I Melipiila väntade man bref från honom: han hade lofvat sina beskyddare att underrätta dem om sitt öde. Men åren gingo, den otackeamme lät icke höra af sig och det förblef en gåta hvem han egentligen var. ren gingo under skiftande fröjder och sorger. Den krets af vänlige män och qvinnor, inom hvilken Orton tillbragt tre år i Melipilla, glesnade efter hand. Don Thomas Castro och don Ramon Azocar jagade icke mer; den senares tunga lekamen lyftes af dödens hand ur sadeln; den förre träffades af en sorgligare lott. Ett solstygn genombrände den tråd, som sammanhöll hans själs bilder och blandade minnena af jagter och ströftåg, revolutioner och jordstötar till ett brokigt virrvarr i hang bjerna. Hans son don Pedro hade vuxit upp och öfvertagit fadrens affärer. . Så kom Oktober 1867 och öfverraskade familjen Castro meå följande bref: 25, Poultry, London, Aug, 28, 1867. S:r Du Thomas Castro. Ärade herre och vördade vän! Jag antager. att jag är den siste person i denna verld, från hvilken ni väntat erhålla ett bref. Men, käre vän, ni vet, att vi i denna verld aldrig kunna säga hvad vi en dag skola göra. Hvad jag nu har att säga är, att jag återvändt till Eogland förliden December och att jag under många år försummat skrifva till mina vänner. Jag har blifvit mycket fet, nästan så fet som don Ramon Osoga. (Brefskrifvaren menar Azocar) Vid min ankomst till Eogland fann jag, att min egendom var, såsom han ännu är, i mina slägtiogars våld, som förneka min identitet och derför min rätt till densamma. Det är en stor lycka och ett förmånligt öde för mig, att min mor ännu lefver, och jag har dessutom ett stort antal vänner, hvilka, liksom hon göra allt för att bistå mig. Men i trots häraf äro alla de vackra gods, hvarom jag plågade tala med er, i andras händer, tilldess jag kan bevisa att jag är samme person som jag var för 13 sedan. . Haf godheten att framföra mina helsningar till don Jaan Holey, den engelske doktörn, till donna Clara och hennes syster Jesusa och till donna Natalia Selmento... Gif äfven en påminnelse om min person till don Ramon Alcalde, dönna Hurtado och min gamle gudfader, som jag brukade kala honom, äfvensom till sennorita Mathilde och don Jos6 Maria Vereuguel och hans bror Jos Mignel. Vill ni godhetsfullt, gamle, käre vän, visa dem detta bref och bedja dem alla skrifva till mi; här, och om detta icke är för mycket besvär, äfven till min sakförare mr John Holmes, 25, Poultry, London. Det är ganska hårdt för mig, käre vän, att så se mig beröfvad den egendom, som tillhör mig, och jag ber er-för den skull på det allvarligaste att låna mig allt möjligt bistånd. Jag hade alldeles glömt en af mina gamle vänner. Jag menar don Jos Taro, er svägerskas man i Concumen. Jag har en annan besynnerlig sak att säga er, och jag betviflar ej, att ni skall tycka, att jag ta git mig en mycket stor frihet, och det är att jag antagit och burit såväl ert dopnamn som tillnamn, och att jag under de 13 år jag var i Australien föregaf mig vara chilenare, men de kunde lätt se, att jag icke var det. Jag kan emellertid försäkrs er, min käre vän, att jag aldrig vanhedrade ert namn, ej heller er färdighet som ryttare, under den tid Jag var der. ag hoppas, min särdeles dyre vän, att ni af godhet förser min agetit, när han helsar på er, med alla data och underrättelser, som ni kan minnas och samla, samt att ni ger mig med omgående några rader till svar. Jag ber er likaledes att, om möjligt, besöka don Carlos Anselmo i Valparaiso så snart som möjligt. Han skall förklara er allt hvad ni ej kan förstå. I hopp, att ni sjelf, er fru och familj befinna er vid god helsa, förblifver jag er uppriktige R. Ö. Tichborne. Att detta bref blef föremål för mycken undran och mycket tal i Melipilla oem sägas. Don Pedro besvarade det i sin sjuke faders namn, och nu uppstod en brefvexling, för hvilken det innu är för tidiet att redogöra. Här vilia vi