har redan i år genomgått sina olika stadier och nalkas åter sitt slut. Den sena våren och den så länge förgåfves väntade värmen, den senare inträffade regniga väderleken slutligen, hafva varit egnade att underhålla en ständig oro för årsväxten och att betydligt nedpruta de i allmänhet rådande förhoppningarne på en god skörd. — Dock, vi få icke i Finland ställa några beräkningar på goda år, utan snarare hålla kalkylerna närmare till den raka motsateen. Och ur denna synpunkt sedt, kan man anse det vara ett jemförelsevis lyckligt resultat, att hela landet — trots tillstötande ogynnsamt väder och frost — likväl har att fylla ladorna och riorna med en åtminstone medelmåttig skörd. Förebuden voro just icke egnade att ingifva ens så goda förhoppningar, och med afseende å den senmognad, som i år inträffat, kan man i det hela anse det vara äfven en lycka, att den första svåra sensommarfrosten gjorde sin påhelsning först natten mot den 31 Augusti, och detta också endast partielt, så att norra Finland blifvit skonadt. Här i södra landet torde kornet till större del kunna anses räddadt, ehuru dock ingalunda allmänt. Äfven hafren lärer delvis hunnit blifva skuren, men betydliga qvantiteter dock funnits qvar till spis för frosten, så att man torde kunna anse att förlusten icke blifver så ringa el depna numera vigtiga exportartikel, emedan en del icke torde blifva säljbar och en annan betydlig del hafva fått ett lägre värde. Om man härtill lägger att höskörden mångenstädes för den regniga bergningstidens skulle gifvit ett sämre resultat, så torde äfven en annan del af jordbrukets förnämsta utförsel, smörexporten, deraf erfara ÄGO känning. Frosten och döden hafva troget följts åt, begge för att lägga sin kalla hand på menskliga förhoppningar. Den förra bar vidrört landtmannens fält, den senare bar omildt gått öfeer vetenskapens Detta i vårt land så föga odlade område har unåer sommaren förlorat fyra värdefulla arbetare: Gahriel Geitlin, Joh. Wiih. Rosenborg, Matthias Akiander och Edvard af Bruner. Annorstädes fyllas luckorna efter bortgängne vetenskapliga arbetare snart, här åter qvarstår ofta långvarig tomhet Hand i hand med döden bar koleran efter lång. varig frånvero åter visat sitt hemska anlete. Tills vidare har dess närvero dock icke i antalet af offer yttrat sig på alltför våldsamt sätt, om än mera än hälften af dessa icke kunnat räddas åt lifvet. Men i alla fall är en kolerafarsot, som på mindre Än fjorton dagar träffar ett trettiotal personer, ingalunda att leka med. Det fordras att man bemöter en sådan gäst med den försigtighet och det allvar situationen kräfver.. Om prestmötet i Borgå innehåller Hafvodstadsbladet en redogörelse, hvarur vi meddsla fsljanda: Den första af de bebandlade frågorna gäl!de folkskolans förhållande till kyrkan, och uttalade mötet angående denna fråga den åsigt, att det vore lyckligt om folkskolan och kyrkan stodo iin.imt förhållande till hvarandra. Kyrkans tjenare borde söka ingifva allmogen förtroende till folkskolan och borde ega rättighet att vara medlemmar i folkskoledirektionen, hvarom mötet beslöt tt hos regeringen göra hemstäl:an Angående fråsan om hvad från presterskapets eida stode att göra för förebyggande af sabbater.s vanhelgande, ittalades den åsigt, att prestens eget föredöme i seende å sabbatens helighållande vore det verksammaste medel, hvarigenom han å sin sida kaude vidraga till ästadkommandet af ett lyckligt resuiat. Dock kunde han ock genom hesök på sönlagseftermiddagarne i b alagea och genom bibelörklariogars anstöllande verka för sabbatens helgd. Den 1 sammanhang med den nyssnämnda stående rågan om huruvida åtgärd borde vidtagas till förindrande af offentliga nöjens anställande på bönlagar, större högtidsdagar, under fastan och på ördagar besvarades i så måtto nekande, att någon rttre Atgärd i sådant afseende icke förordades, utan nsågs det presterskapet blott genom lära och lif borde söka verka för allt, som med sabbatens heighällande sammanhänger. Frågan: Rorde icke oresterskapet hos H.K. M:t petitionera om en dissenterlags snara utkommande? besvarades enhäligt med ja. Den fråga som föreslår afskaffandet if de årliga bönedagarne och införandet af en skörlefest att firas på söcknedag framkallade en temigen liflig diskussion, som ledde till det resultat, Itt mötet förenade sig om den åsigten, att bönelagarne skulle bibehållas, men den fjerde af dem rag såsom skördefest. Frågan om afskaffandet af vudra dag jul, påsk och pivgst såsom högtidsdasar besvarades afgjordt nekande. Den fråga, som; vAyrkade att en prest, som ensam tjenstgör i en; örsamling, sjelf skulle få meddela sig nattvardens akrament, föranledde mötet efter liflig diskussion Itt besluta sig för en framställan till kyrkomötet ; m ändring af det stadgande i kyrkolagen, hvilket örbjuder annan person än prest att annat än i. ittersta nödfall utdela nattvarden. Mötet kunde vemligen icke anse det passande att presten sjelf kulle meddela sig sakramentet, men ansåg intet: inder böra möta för att presten skulle mottaga akramentet ur en lekmans hand. Kyrkolagens föeskrift i detta afseende ansågs derföre böra än-: Irag derhän, att det skulle tillåtas lekman att äfren i sådant fall som det, hvarom här varit fråga, 1:dela nattvarden. En annan fråga diskuterades fven länge och lifligt, nemligen denna: Kunna: ch böra admitterade personer, som kanske aldrig! kunnat läsa, men åtminstone sedermera försummat ; !1 bokläsning, samt förglömt såväl nödig innanäsning och kristendomens första grundsanningar emte vigten och betydelsen af försoningen genom. Xristus och af Herrans heliga nattvard, obehin-: Iradt tillåtas begå vattvarden? Mötet ansåg en ab olut vägran till begåendet af nattvarden från pre-: tens sida icke nägonsin böra komma i fröga, men ; leremot vore det prestens skyldighet att förmå de kunnige till att förvärfva sig undervisning samt; tt för dem framhålla nattvardens stora betydelse. Tidninzen Vikingen börjar sin Vecko-:i apport den 4 denves råtunda: Få se, huru det. går mad Vikingsn i dag? 5eaast hade han det missödet att ej vara yrasgombudarcavnen, f. d. skolrektorn m. m. Carl Reirheold Liodberg, i ing. Sedan denne! växrat sin päreckring, Pelsdes nemiigen uppå as0s begäran Vikingeo. miadagstiden med lvarstad. Dockängrad vederbörande rätt: nart, ty knappast två tirimar de.efter kom illstånd att utgifvs bad:tisförändrad forw. Det synes, som skulla vederbörandes begrepp nin rätt och orätt eålonde icke vara ätt klaras; men hvem kan också ood:a uppå, om la blitva litet bortkollrade, då sjaliva prokuatoro, enligt hvad U. S. berät:ar, låtit väcka itsl mot pressötverstyeisev, för det Vikin-! n och sederuiera eo mängd avira biad titlåtets vublicera prokuratorns resolutiou i fnedving at det klagomål, som at 75 relegede stodenter sistlidne vår avfordes öfver icekanslers åtgärd i det sorgligt ryktbara erenadmälet samt den klagoskrift, son föraledde denna resolution. Men, infandum reina jubes renovare dolorem! Just dessa da-! ar har ja den hårda domen trädt i verktällighet, och månges ynghog har lemnat. wemmet och kamratkretsen iör att begitva: ig ut i verlden, måvgen kanske för stt icke. nera återvända till uviversitetet och stadirna. I I i