mer på förhand den ställning i samhället der qvinliga lärjaogen en gång kan komma att intaga? Månne icke den fattige gossen har tillfälle att förvärfva kunskaper, som för ho: nom Öppna snart sagdt samhällets alla positoner? Skulle det vara oförskämdt, om der fattige, flickan gjorde anspråk på samma förmån ? Sakts, sakta, min unga dam, utropade den gamle herrn och stödde sig mot katedern i en af lärosalarne. Hvad staten måhända en gång kan komma att göra fullständigt och hvad han redan gör uti icke ringa grad är att underhålla för qvinnan möjligheten att förhvärfva sig de kunskaper, hvaraf hon sjelf finoer sig vara i behof, men märk noga, min nådiga fröken, såvida dessa kunskaper icke ligga utom en förnuftig uppfattning af hennes nalur och bestämmelse.s Men hvem stadgar hvad som ligger inom eller utom denna förnuftiga uppfattniog? inföll fruptimret. Skall det fortfarande vara mannen ensam, så må ni ursäkta, att vi qvinnor hysa ett visst misstroende. Den s. k. förauftiga uppfattningen varierar dessotom znycket. Ni har ju sjelf erkänt, att man för tretio år sedan alldeles icke kunde tro att så mycket skulle göras för qvinnan, som nu verkligen blifvit gjordt. Då tyckte den förnoftiga uppfattoingen troligtvis att det v.r höjden af galenskap, om qvionan ville blifva läkare. Ni bar ju sjelf nyss nämnt något derom. Om ytterlivare tretio år torde det icke ligga utom en förnuftig uppfattning af qvinnars natur och bestämmelse att staten sörjer för hennes kostoadsfria undervisning lika väl och lika fallständigt, som för gossens. Det är alldeles icke mera vi begära. För öfrigt vilja vi bjelpa oss sjelfva. Ofsntligt vackert, min nådiga, genmälde den gamle herrn, men pi får icke glömma hvad grefve Hamilton nyss påpekade, att en och annan qvinna missförstår sin kallelse och nedstiger från den höjd, på hvilken hon af skaparen blifvit ställd för att med mannen inlåta sig i en ojemn täflan på ett fält, der hon tror, att hon, för att konva röra sig, ej behöfver ombyta något mer än klädedrägten.. Min herrex, lydde det ofördröjliga svaret, pi får ej heller glömma, att greive Hamilton också erivrade om, huru många män visa sig illa uppfatta de pligter, hvilka särskildt äro mannens, Månne vi icke kunna qvitta i det afseeodet? Hvad den der höjden be träffar, tro vi icke att det är skaparen som ställt o:s der, utan mannen för att vi skule vara ur vägen, när han vill sväoga sig och regera efter godtfinnande. Enfant terriblen, momlade den gamle. Vi göra icke anspråk att stå på någon höjd,, fortfor den unga och vsckrs — hon va? verkligen vacker. Iolåta vi oss på en täflan med mannen, få vi skylia oss sjelfva, om vi blifva besegrade. Vi begära ej något medlidande, men ej beiler några preventiva åtgä-der. Vet ni hvad, min herre, det låter Dästen som mannen skulle vsra rädd för qvinnan, då han ouppbörligt utropar: dyrkenpsvärda varelse, stå qvar der uppe på piedestalen, der jag ställt dig sågzom en gu. dinna, hvilken är alltför god för jordlifvets bestyr, och låt mig tå här nedifrån tillbedja dig. men kom ej ned och täfla med mig, ty då kan du råka iila ut. Tror ni, min herre, att vi qvinnor, i fall vi lyckas erhålla en verklig bildniog och en verklig insigt om lifvets stora betydelse, blifva angelägna att byta bort vår garderob? Då käansr ni oss icke. Vi vilja nog alltid använda alla goda medel för att göra oss behagliga. Om den förståndiga och bildade qvinnana ej älskar grannlåt, ej tycker om att prata om klädoiogslif och kiädningsvolanger, så hatar hon derför icke en vacker toilett, i hvilken hon kan nedlägga så mycken smak... Eiler hvad tror du, min vän?, tillad det unga frontimret och log med ett törtjusande emåleende åt en ung man, som nalkades de ssmtalande, Mjaka tjenare, herr fabrikör, sade den gamle herra till den unga mannen, som bugade sig och lät fruntimret presentera honom som sia fästman. Abl!v utropade åldriogen leende, herr fabrikören får en hustru, som icke vill stå på rågon piedestal. Nej, hvad skulie hon göra der, sade den unge mannen och blickade med kärleksfulia ögon på sin vackra fästmö. Jag tinker att vi skola vandra hand i band geoom lifvet, utan någon afgudadyrkan, men också utan något missförstånd, jemlika, med samma intressen och samma sträfvanden. Signe skall nog hjelpa mig, äfven då jag för min handtering nödgas söka lösningen af ett och annat vetenskapligt problem. Vetenskapen och indastrien äro ej främmande för hvara dra i våra dager. Qrinnans fina känsla smyger sig lätt och obemärkt in på områden, sade grefve Hamilton ja nyss, dit mannens skarpsinne förgäfves söker bana sig väg, och ömsesidigt kunna de således ha mycket af hvarandra att lära. Det är icke godt att menpiskan är allena. Mannen behöfver en bislp som är honowm lik. Han har fått en såjan i qvinsan, och endast i det land, der bildningen uppbäres af dem bäda, kan dennus blitva en verklig välsignelse... Men, tillägger jag, då är också nödväodigt att qvinnan erhåller sanima rätt till undervisning i allt, s0m gossen.n Det är jast hvad eder vackra fästmö predikat för mig bär en lång stund., ade den gamle herrn. Men pni nöjer er väl icke d-rmed, kan jag tro. Oaktadt så mycket är gjordt för qvinnan, så fordrar samtiden allt flera medgifvanden till hennes förmån. Ni har väl edra åsigter om den gifta qviunans eganderätt, förmodar jag., Visst hafva vi det! utropade de begge unga på en gång. Hm, återtog den gamle. Det är alltså ej tillräckligt att qvinnan först fick lika arfsrätt med nannen, att hon sedermera fått bifva myndig vid viss ålder. Man spådde nog förskräckliga olyckor af sådana medgifvaoden ännu för ett par decennier sedan. Det är ej nog med, att kretsen för hennes verksamhet blifvit ailtmera utvidgad, att deo nvifta avinnans ständnankt onpphörliot höjts.