dor detta ålägger den jordbrukande befolkningen. Härunder föreföll det likväl, som om det mindre vore roteoch rusthållsbördorna, hvarifrån bonden ville befrias, ån något annat. Om än icko 3å direkt, så likväl temligen otvetydigt framskymtade obenägenheten mot den allmänna värnepligten, och den föreställningen hade fcke svårt att göra sig gällande hos oss, att just häri ligger den svåraste stötestenen för Btt det nya armeförblaget skulle kunna mottagas med välvilja af allmogen. Hvad vi af nämnda samtal inhemtade ha vi sedan satt i förbindelse med åtskilliga yttranden vid sommarens folkmöten i denna fråga, och vi tveka knappast uttala som vår mening, att hos en stor del af allmogen är det mera farhågan för eller till och med tydligare uttryckt: oviljan mot den föreslagna allmänna värnepligten, än just vtrycket af de olidliga bördor indelningsverket för med sig, som framkallat de starka uttrycken af nbenägenhet för de senaste kungliga förslagen i armefrågan. Och ser man blott något närmare på saken, är det kanske icke så omöjligt att derti:l uppdaga förklaringsgrunden. Hos vårt folk är det ett rotadt åskädningssätt, att ingen medborgare bör tvingas till krigstjenst mot sin vilja och utan pitt eget begifvande. Konskription i egentlig mening ha vi aldrig vetat utaf. Välär hes oss satsen ,man ur huse något mer än ett vackert siagord vid fester och folkmöten; vi önska tro, att den ännu innebär en erkänd princip, då det i farans stund äller att strida för hem och härd. Menatt göra den frie medborgaren mot hans vilja till medlem af armån och tvinga honom i en till obetingad lydnad förpligtad soldats på visst sätt ofria ställning bar hittills hos oss varit något främmande. Ty alltsedan vårt indelningsverk fick sitt bestånd, har inträdet i krigsmakten alltid berott på fri vilja, och vår militär har aldrig utgjort en från det öfriga folket afskild, kasernerad kast, utan varit en del af detta folk, brukande landets jord och med eget hem bland dess bebyggare, med hvilka dep, utom under omedelbar ticnustgöring, stått i den närmaste beröring och vexelverkan. Det är också derför den indeite soldaten hoc oss haft och har ett nationelt rotfäste. Det år också måhända derför ganska naturligt, att förslaget om allmän värsepligts införande, hvarigenom alia landets söner skulle tvingas att ikläda sig soldatens jacka och inträda i hans i vissa afseenden ofria ställning, skulle sätta känslorna i rörelse hos allmoge-mannen, hvilken tycker, att då han håller soldat för sin jord, ban och hans barn åtminstone borde vara fria från att personligen träda in i ledet och der qvarstå under viss tid. Men kan man icke äfven från en annan sida betrakta denna fråga? Låtom oss i lugn och frimodigt undersöka, om en allmän värnepligt är något som förtjenar upptagas och införas hos 0a3 eller Icke? En allmän värnepligt, hvarje mans skyldighet att öfva sig i vapnens bruk och vara redo atti påkommende fall begagna sig af desawma, är vis8erligen en svår tunga. De personliga uppoffriner den påkallar beböfva ondast påpekas, ty de alla tillräckligt i ögonen; och härtill komma ännu de pekuniåra omkostnader förlandet, saken medför, genom anskaffandet och underhållet af de behöfliga vapnen, samt kanske det uf allt mest tyngande, afbrottet i aila de banor och sysselsättuingar, som ovilkorligea derigeoom måste uppstå i ungdomens utbildning i de fredliga yrkena, en ekonomisk förlust, hvars storlek knappast kan uppskattas. Men äfven de tyngsta offer är det nödvändigt för ett folk att åtaga sig, om de fordras af fåderneslandets heder och framtid. Och hvardera ålågga oss att icke undandraga 038 upprätthållandet at en ordentlig militärorgasisation. Det behöfver här ej framnållas, af hvilken vigt det är för vårt lands framiida öden. Men än mera påkallas detta af vår heder. Ty det är icke ötverensstämmande med hedern att stå utsatt för förebråelsen att vilja vara en egen stat, utan att vilja bära en egen stats bördor, att vilja stå för oss sjelfva utan att vilja medlen för detta sjelfbestånds uppratthållande.s