tande sig iramäl tor att vid skenet ar lampan framför honom läsa det papper, hvari den hem: lighet var förvarad, hvilken denna tysta, oroliga folkmassa längtade att få känna — de anklagades slutliga öde. På hvardera sidan om honom stodo orförliga 8om statyer tre domstolsledamöter och nedanför trappstegen till presidentens bord på estraden stodo andra statylika figurer, hvilkas blanka bajonefter återkastade skenet från Jjusen. För ögat var emellertid hela scenen synnerligen foläende, ner svårt vär det att finna något inSrössant i de högst ledsamma formaliteterna. Presidenten hade att uppläsa mer än 500 frågor och hvilka frågor sedan! Han läste upp dem så fort han möjligen kunde och så lågmäldt, att, trots den rådande tystnaden, jag ej kunde uppfatta allt hvad han sade, än mindre öfverflytta det på papper. De anklagade infördes en och en, hvar i sin tur; början gjordes med Ferrå och Ulysse Parent var den siste. Rörande hvar och en framställdes Famtra långå räd af frågor; t. ex: Ar den anklaade skyldig till attentat mot regeringen? — sär an skyldig till att ha upphetsat till medborgerligt krig? — är han skyldig till att ba tillagt sig titlar och funktioner? — är den anklagade gkyldig till mordet på msgr Darboy? 0. 8. Vv. — allt efter de olika kategorierna af auklagade. Det tog en timmes tid för presidenten att framställa dessa frågor rörande hvar och en af de anklagade, ock sedan det var gjordt, voro vi icke mycket klokare för det. Rörande Ferr6 och Lulljer, söm ej varit medlemmar af kommunen, fråms ställdes bott fem eller sex frågor, två eller tre nyg tillades. — Derefter kommo svaren på frågorna. Det var naturligtvis lika omöjligt att anteckna dessa, och då presidenten upplyste att domstolen, till svar på t. ex. den 267:de frågan, hade gifvit Bvaret: Qui, il est coupable, 84 bade man, trotsreötörahdet af frågorna, ej klart för sig hvartill len anklagade egentligen gjort sig skyldig. Omkring en half timme gick åt till uppläsandet af svaren, och så hade från det domstolen inträdde en och en half timme Atgått för att uppläsa något som var rent Af sammelsurium. Slutligen kom det, Sön vi alla hade väntat så otåligt på, och tystnar den blef plötsligt så djup, att man kunnat höra en flugas surrande. Efter en kort inledning tillkännagaf presidenten, gtt domstolen dömt Terrö till döden, dervid uppräknande en lång lista på paragrafer i straffiagen. Då domen afkunnades, såg jag mig rundt omkring och lyssnade uppmärksamt, ty jag väntade mig någon sensation, men alla voro så väl förberedda på denna dom, att den ej framkallade någon effekt. Domen öfver Lullier var den enda som frarskallade någon uppatåndelse; denna dom förvånade alla. Strängheten i denna dom kontrasterar starkt mot den mildhet, som ådagalagts mot andra anklagade. På morgonen troddes allmänt, att flera af de svårast anklagade skulle bli dömda till döden, men på Ru af förmildrande omständigheter sluppo de ör bättre pris. Den i Wien utkommande tidningen Tard ianehåller ett af F. Kolb utfäradt öppet bref till de tyska österrikarne, i hvilket det bland annat heter: Snart skola Oisleithaniens deputerade fatta ett beslut, som skall blifva af oberäknelig betydelse för Österrike. Om de planer, som grefve HohenWart hyser, verkligen äro farliga för friheten och blottställa tyskarne för att blifva undertryckta, såsom det tyska partiet påstår, följer det af sig elf, att de tyska österrikarne måste förkasta dem. ärvid kunnå de dock under inga förhållanden stanna: ty de skulle ju bryta stafven öfver sig sjelfva, om de oupphörligt inskränkte sig att säga nej till hvarje förslag. Ann de tu erbålla det erforderliga antalet af entredjedel at rösterna, för att motsätta sig förändringar i författningen, eller utgången af valen icke blir så gynnsam för dem, få de icke inskränka sig till att rösta nej, hvilket helt säkert är det beqvämaste, utan framkomma med positiva motförslag, hvilka bevisa, ätt de verkligen mena allvar, då de säga, att de önska ingå på en billig och rättvis förlikning. Det kan icke nog ofta npprepas, att man bör taga förbållandena sådana som de äro. Det är nu en gång för alla så förbållandet; awt åtskilliga vatioaliteter löfva bredvid hvarandra i Österrike. etta låter icke förändra gig och särskildt äro czecherna alltför talrika och alltför verksamma, att man skulle kunna skjuta dem åt gidan genom att ignorera dem, Häraf framgår nödvändigheten af en förlikning, såvida icke begge partierna skola se sina intressen på det svåraste blottstälda: Man söger: Men hur skall en förlikning kunna åvägabringas ? Genom att på ömse sidor egga till nationalhat kan man säkert icke vinna målet. Man måste göra friheten — frihet för alla utan hänsyn till nationaliteten — till grundval för hvarje Öfverenskommelse, i det att garantier lemnas, att iogen af de nationaliteter, som befinna sig i minoriteten, skall blifva undertryckt. Man talar om, att riket då skall upplösas, och att författningen skall gå under; isynnerhet tyckes man vara rädd för federalismen. , Mig förekommer det emellertid, som att man i Österrike gifver detta ord en betydelse, som det icke har annorstädes. Både Schweiz och Nordamerika äro obestridligen federätiva stater, och likväl hafva de en centralregering, som gör sin myndighet gällande i alla vigtiga inre och yttre frågor. Tager man anstöt af ordet, får man dock i alla fall medgifva, att länder, som äro så stora i omfång och hafva ett så stort antal invånare som Böhmen och Mähren eller Galizien, hafva ett i naturliga förhållanden grundadt anspråk på en viss grad af autonomi. Klart är det, att intet hotar rikets sammarhällning och författningen så mycket som den nuvarande oenigheten, ja man kan lätt förutse, att riket skall falla isär vid första allvarliga storm, om icke en förlikning mellan de olika rationaliteterna dessförinnan blifvit tiäffad. Just de, som verkligen mena ärligt med Österrike och författningen, böra kraftigt verka för en förlikning, enär de eljest riskera, att de sjelfva undergräfva såväl riket som denna författniog. I högsta grad besynnerlig förekommer mig den hållning, som många tyska österrikare intaga med hänseende till:de påtänkta eller möjligen träffade aftalen mellan preussiska och österrikiska kabinetten. Ar man då icke ännu på det klara dermed, att dylika aftal alldeles icke skulle harmoniera med friheten och folkens intressen, utan just gå ut på motsatsen. Inser man ej, att en öfverenåkommelse mellan Preussen och Österrikte skulle vara ett återupplifvande af den heliga alliansens principer? Komma dylika konventioner någonsin till ständ, kunna de tyska -österrikarne vara förvissade, att fördelen icke blir på deras sida; ty kan mani Berlin främja absolutismens sak, skall man med ett hånlöje lemna dem i sticket. De tyska österrikarne hafva lika litet nu som i Frankfurterparla mentets dagar en rätt blick för förbållandena i Tyskland. Intill år 1866 hade de rätt att ba ett ord med i laget, men då behandlade deras ord: förande de tyska angelägenheterna med den stör sta ringaktning. Derefter kom sborgarministörens tid i Österrike, och jag vill icke utan vidare bryts stafven öfver denna ministör, såsom det ofta sker men det hvilar ett stort ansvar på den, efter der förspilde ti!lfället att stifta den oundgängliga för likningen mellan de olika nationaliteterna. Nu, di Österrike står utom Tyskland, jagadt ut derifrår med blodig panna, hvartill de tyska österrikarne icke voro ucan all skuld, måste alla frisinnade mär i Tyskland åtminstone fordra af dem. att do ickt plagiera sydtyskarne, dessa tiggarprenssare, som gjorde en så ömklig bankrutt vid senaste riksda gen i Berlin. Den tyska demokratien har rättat fordra af de be österrikarne, att de icke bi draga till att befästa absolutismen och militaris men hos oss, såsom många af dem redan gjort ge nom sin hållning och sina oöfverlagda ord. De förut gängse berättelserna om stridern: vid Skutari i Albanien ha befunvits öfver drifna. Endast 40 man ba stopat. Bergs boerne vägra enständigt att göra krigstjenst 4000 man äro på vög till Albanien. Hit tills har i Skutari lugeet icke blifvit stördt Wi ontananrn 187 inta ha sn hand med I 808