BLASDADE AMNEN.; Underbar räddning. I Göteborgs-Postens senaste veckokrönika läses: Nm Det berättas, att under pattan. ll den Börgligt minnesvärda fredagen tvente iörre fartyg, ett engelskt och ett työkt, kommit i kollision med hvarandfa hågonstädes ute i vår skärgård. Oaktadt den häftiga sammanstötningen, skedde vid tillfället ingen olyckshändelse, men under otedån och villervallan, då man under stofiiens vilda tjut och vågornas prsinniga svall ombord på det tyska farty: get ett ögonblick fruktade att detta sprungit läck, klättrade den yngste af besättningen, en ung gosse, antagligen kajutvakten, ut på bogsbrötet och sprang ombord på engelsmannen. samma ögonblick kom en skyhög våg och skilde de båda fartygen, några minuter Sonnar och de voro fjerran från hvarandra, båda omhöljda af mörkrets och stormens förenade fasor. Den lille nykomlinblef väl emottagen i sitt nya qvarter — gemensam nöd förbinder säkrare än gemensamt välbefinnande — och då det dagades lyckades det engelska fartyget att välbehållet inkomma i en närbelägen hamn. Den engelske kaptenen, som ej ansåg sig kunna ha någon nytta at sin så oförmodadt förvärfvade nye besättningskarl, vände sig till vederbörande konsul på platsen och det Leslöts att gom son med första, bästa lägenhet skulle återsändas till sin homort. Knappast hade denna öfverenskotnihelse blifvit gjord och den vilsekomne lille sjöfararens öde för den närmaste framtiden klarerats, förr än underrättelse iogick om, att det far-. tyg, från hvilket han så oförmodadt kommit att skilja sig, under natten stött på grund och gått till botten med man och allt. Ett Pariser-original. I tidviogen Verite läses följande lilla historia: Hvem har ej mött, vankande långs boulevarderna och gatorna i Quartier Latin en gammal qvinna, kuriöst utstyrd i alla möjliga brokiga trasor, med en tillknycklad hatt, som omöjligen kan beskrifvas; i ena handen hade hon en käpp, på hvilken hon stödde sig, på hennes handlofve satt en ful, ruggig, gul och grön papegoja. et var Tokgumman med papegojan,, en gatucelebritet, känd af hvarenda riktig parisare. Hennes ansigte var skrumpet, hennes ögon voro grå till färgen och vildt spelande. Vanligen gick hon stelt sin väg rakt fram, frammumlande några osammanhängande ord, dem blott papegojan tycktes förstå. När gatpojkarne kommo för nära intill gumman, rätade hon på sig, lyfte sin käpp och svängde den tildt, hvarigenom hon jagade bort siva plågoandar. ) Man berättade i qvarteret der hon bodde, att Thon var enka efter en kapten och att hon blifvit I balftokig af svartsjuka på sin man och alldeles T tokig af sorg öfver hans död. Man berättade också, att hon för ett par 10-tal år sedan haft ett barn, I men det hade hon qväft. Men vi få aldrig mer se Tokgumman med paI pegojan; hon är död och hon fick ett tragiskt slut. När striden pågick som värst mellan insurgenterna och Versaillestrupperna var Tokgumman lute och vandrade gata upp och gata ned som vanlligt. Den 25 Maj, just som hon vek af i hörnet rue de Lourcine och rue Mouffetard, träffades Thon af en kula och segnade ned på trottoiren. Man förde henne till ett sjukhus. Föreståndaren tillät henne, på hennes enständiga böner, att få Iba hos sig sin papegoja, ty de voro oskiljaktiga. ;I Hon lefde några dagar efter det hon fick sin bles:lsyr. Hon pratade mycket gerna. Ser ni,, sade I hon, betraktande sina usla klädespaltor, pjag har lalltid varit mycket svag för toiletten. Jag depenserar ofantligt med penningar för att kläda mig på modet. Papegojan talade också ofta, men alltid i en ursinnig ton. Det var verkligen roligt att höra första morgonen då ronden gick, hur läkaren vid alla sina frågor till den sårade afbröts af papegojan, som gallskrek: sDet angår er inte, det angår er inte! Gumman blef sämre, hon kände sitt slut nalkas. En natt plockade hon af fjädrarne på ett litet stycke af papegojans hals och satte en rännsnara om den utan att någon märkte det. När hon kände sin sista stund nalkas, drog hon åt rännsnaran: hon hade strypt sin gamla vän. Det dröjde ej länge förrän hon sjelf var ett lik. — En förtullningsfråga. Sedan någon tid pågår i Svineminde bland dervarande myndighe ter en egendomlig tvist. Förhållandet är följande. I dervarande hamns inseglingsränna ligger nemligen alltsedan 1783 ett med jern lastadt skeppa vrak, som uppgrundat farvattnet till 22 fot. Då skeppsfarten icke hittills kräft något större djup har man låtit vraket ligga qvar, men som man nu gerna skulle se djupet ökadt till 24 fot, har rege ringen ingått öfverenskommelse med ingeniörer Lenz, enligt hvilken öfverenskommelse Lenz sjel skuile ikläda sig alla utgifter för vrakets och la stens upptagande, hvaremot han skulle komma :i oqvald besittning af hvad han kunde berga. Def har redan lyckats för hr Lenz att upptaga 60( centner jern, men då han Ville föra dessa i land mötte han ett oväntadt motstånd af tullmyndighe terna. -Emellertid vill icke staten erlägga tuller och icke heller hr Lenz, som åberopar sitt kon trakt. Frågan är nu, huruvida detta jern, som se dan 1788 befunnits liggande inom den preussiske statens gränser, är tullpligtigt eller icke. Procest pågår nu härom som bäst. reg tt fp tt AR Le