CRANLA AnNSIgtLen. Nu ha vi börjat igen, sade vaktmästaen och tycktes vara ganska belåten med att afva återfått sin gamla aftonsysselsättning. lan vet icke hvar han skall göra af sina vällar, då han har sommarferier. Har vaktmästaren sett någon enda pjes iktigt under alla de mänga år, som den här jensten innehafts? frågade vi en gång. Nej, det har jag just icke,, svarade han, men jag stjäl mig till en liten titt då och lå och på det viset har jag fått reda på ett ch annat. Det måste vara egendomligt att hvarenda pektakelafton under tjugu år befinna sig i eatern och likväl icke hafva sett någon enda pjes riktigt. Men går vaktmästaren aldrig på spekaklet, såsom alla andra menniskor? frågade ri ytterligare. När skulle jag hafva tid att gå på spek.aklet? genmälde han, bockade sig och tog mot öfverplaggen. Det är då rent af omöjigt. Jo, det är sannt, jag var en gång på Djurgårdsteatern i somras och det var rätt roligt att få se en hol pjes. Men nog spela vi bättre, så mycket har jag dock sett.n I salongen var det ganska lifligt. Parkett var fullsatt i det närmaste. Men man såg nästan inga af teaterns vanliga kunder. Öfverallt obekanta ansigtea och till en del äfven främmande tungomål. Stockholm är för närvarande besökt af ett stort antal utlänlipgar. Det är egentligen för dem kungliga Stora teatern spelar, och deruti gör teatern onekligen rätt. Men det finnes dock en och annan inbemsk teaterkund, t. ex. på första radens sida, som nästan aldrig sviker. Deremot sakna vi en gammal herre i frack och hvit väst, som brukade presentera sig också Då första radens sida, gamle ryttmästaren. Han kommer icke mera, ty sedan förra speltermins början har han aflägsnat sig för alltid från veridsteatern. Ett original mindre! säger man, och så tänker man icke mera på den gamle, som dock var oss alla så välbekant, med det framåtkammade håret, de mångfärgade mustacherna och polissongerna, hatten käckt på sned och den stora kappan öfver fracken och kråset, hau som alltid talade om salig exceilensen? grefve Gustaf Legerbjelke, den utmärkte teaterdirektören på 1820-talet, och om Carl XII, antingen man träffade den gamle på boulevarden i Paris eller på Gustaf Adolfs torg i Stockholm, han som fått så vackra intyg af Scriba och likväl ej kunde få en pjes uppförd på kungliga teatern här. Vid hvarje ny teaterdirektörs tillträde till styrelsen vaknade Gastave Backmans hopp med förnyad styrka. Då sträfvade hårlockarae ännu längre fram, längt förbi näsan, som då alldeles icke var låvg; mustascherna entogo en mera glänsande kolorit; kräset häfde sig långt framom både frack och kappa; hatten satt ännu käckare på sned. Det var något af triumfator i hela gestalten, som då icke längre höll sig krokig eller lutande åt ena sidan. Han smålog och visade de vackraste tänder, ban gjorde en nådig rörelse med handen och talade ännu vackrare franska, om möjligt, än under den föregående teaterdirektörens tid. Det var i Gustave Backmans gladaste solskensdagar. Då skulle ?Carl XII spelas. Det varryttmästarens älsklingspjes, ty han hade sjelf skrifvit honom. Då beklagade han sig ej ävgre att salig excellensen? vore död. Den nye teaterdirektören skulle måhända taga upp Eliasmanteln, som ännu iogen vågat vidröra, och framförallt taga upp den så djupt förorättade Carl XIIP. Direktören kunde icke handla på annat sätt, såvidt han ville göra en sanning af detta patris musis?, som står på Stora teaterns fagide. Dot glada hoppet fortfor under flere månader, kanske i ett helt är under den nye direktörens regemente, men småningom började de framåtsträfvande hårtestarne att något slakna, det var ej medvind längre i den gamies segel. Hatten visade ej samma käckhet på ena örat; småleendet blef sällsyntare; näsan betydligt förlängd; gestalten var ej längre triumfatorns; det vackra franska språket lät något kärfvare. Gustave Backman hade visserligen lyckats åt sig bevara det till bäfd öfvergångna medgifvandet att ha sin Pentråav på första radens sida, men Carl XII hade icke fått enatröe? på scenen. Ej heller denna direktion förstod sin sak. Den gamle ryttmästaren återvände ännu en gång till sin dyrkan af Psalig excellensen? och beklagade ait han ej hunnit få ?Carl XP riktigt färdig före midsommaren är 1827, vid hvilket tillfälle salig excellensen lemnade första direktörskapet för Kunglig Majestät hofkapell och spektaklor, Så gick det år eftor år, direktör efter direktör, och Carl XII:s, författare blef alltmera lutande, men förlorade dock aidrig boppet fullkomligt. Ea gång, det är nu tio år sedan, fick en landsman, som då uppehöll sig i Paris, veta att ryttmästaren låg sjuk i en liten vindskammare vid Rue de Arcade derstädes. Landsmannen besökte den gamle, då sedan ett par och sjuttio år, och fann honom temligen medtagen, men alldeles icke oförmögen att konversera. Huru sjukdomen kommit, visste han ej riktigt, men bafarade dess orsak vara den, att han sur la voie publique, säsom kan nttryckte sig, haft olyckan att taga ett alld2leg ökarmant intyg öfver Carl XIID, utfärdadt af den store Scribs sjelf. (rostave Backman hade visserligen haft den försigtigheten att, innan han tappade det oskattbera sriginalet, med sin egen utomordentligt prydliga kandstil göra sig en mycket vacker kopia på velin, men förlusten af en autograf af Scribe hade dock otvifvelaktigt skaffat honom en sjukdom på halsen. Saken var så mycket beklagligare, som Scribo sjelf nyss förgt lemnat detta jordiska och således ej hade tillfälle, kyiiket tör den store dramaturgen naturligtvis varit ett yorkligt nöje, att förnya sitt lofprissude intyg öfver deg svouska medbroderns dramatiska verk. j Vår gamle ryttmästare tillfrisknade lyckligtvis snart igen och hade sedan i många år tillfälle att jemte salig egcellensen, tala om äen oförgätlige Eugbne Scribe, eit ar do få verkliga snillen, som gjort OCarl XII fall rättvisa. Kort tid efter Scribes död och sitt! get tillfrisknande begat Gustave Backman. sig tillbaka till Stockholm och stannade bär tiil sip död, ehuru han hvarje är gjorde upp planer att åtorvända till Paris. Don som skrifver dessa rader fick många gånger mottaga bref från ryttmästares, alla gkrifna eller vättere prentade med skönskritning, i hvilka kan bekisgade sig öfver att han gick här