a Kr förflatna veckan förde ännu flera af herrar communeux inför skranket. De voro alla glada cch pratsamma och särdeles belåtna med att vara föremål för så mycken uppmärksamhet. Det var blott en som såg dyster ut. Det var Courbet, mästaren eller oprofeten från Or-. nans., Han hade blifvit gammal och grå, nästan mager, hvilket var orimligt för Courbet, och kastade förvirrade blickar omkring sig. Stackars karl, arme konstnär, heter det ro, han som aldrig befattat sig med politik. Påståendet är djertt, säga de som känna Coarbet närmare. En af våra vänner har berättat oss mycket om mannen och försäkrar, att om Courbet visserligen icke kunde sägas i egentlig mening befatta sig med politik, så kannstöpte han så mycket väldigare och har alltid velat anses för en röd af klaraste färg, mycket klarare än den han någonsin lade på duken. Det var icke dagen före den 18 Mars 1871, som Courbet förklarade sig vara en röd. För öfver ett tiotal af år sedan talade han om det för hvem som ville höra på honom, och man hörde på honom såsom ett curiosumn, för att ej säga ett ridieulam.. I Paris fionas en gata, något smal och föga renlig, en gammal krånglig gata, pittoresk nog, som går från Rae de IEcole de Mådecine, midtför anatomisalen och Dapuytrens museum. Det är Rae de Hantefenille. Vid den gatan hade Coarbet en lång tid sin atelier, fastän han hade också en annan någon tid vid Rae Notre-Dame des Champs, i artistqvarteret bakom Luxembourg, der han sökte bilda elever i den otäckaste realism, nej materialism inom konsten och samhället. Talade han kanske aldrig politik med sina elever? Jo, dagligen och stundligen, och predikade dessutom köttets evangelium hvar han kunde komma åt. Vid Rae Hautefeuille låg också ett kaf6, rättare ett brasserie, der öl förtärdes i storartade qvantiteter. Det var en tysk, som höll denna ölkrog, och det var förnämligast tyskar som kommo dit, isynnerhet sådana som lifnärde sig såsom flyktingar, politiska flyktingar, hette det, men det var ej politik som drifvit dem alla från fädernesJandet. Man politiserade emellertid väldigt vid sin choppe och sin kritpipa. Då och då kastade man sina ögon at dörren, liksom väntade man rågon. Dörren gick många gånger upp och släppte in den ena kunden efter den andra, men det var icke den väntads, det syntes. MSlatligen inträdde ena superb figur, ett stycke Fallstaff eller åtminstone något ditåt, fastän somliga påstodo, att det var en präklig afgjatniog af en gaxsmal assyrisk basrelief. Hans anlete saknade fcke karakteristiska drag. Omkring den kraftigt krökta näsan irrade ett par kolsvarta ögon. Under örnnäbben tecknade sig mycket svagt ett par små antydningar till mustacher, gom på sidorna förenade sig med det vidt utbredda skägget och läto se ett par tjocka, sioliga läppar. Den öfre delen af hufvudet hade en nästan konisk form. Hyn var mörk, nästan livfärgad. Detta hufvud satt på en väldig kropp, som rörde sig framåt med majestätiska steg. Ett ah gick öfver allas läppar. Man helsade den inträdande på alla möjliga sätt, med högljudda utrop, med lifliga åtbörder, med bugningar, leenden och nickningar och genom att låta ölglasen klappa mot borden. Han med det assyriska hofvudet bar detta högt och förnämt, smålog helt nådigt till höger och venster samt slog sig slutligen ned på en hedersplats vid öfre ändan af ett med otaliga choppes och cansttes garneradt bord. Såuppjät han sin mun, drack och talade. Han tog väldiga klunkar öl och tömde choppe efter choppe. Det var Courbet, den store profeten från Ornans, som kommit i verlden för att med en obestridlig talang försvara en mycket dålig sak — realismen inom konsten, Coorbet, som kunnat blifva en stor målars sannolikt, om han icko föredragit att blifva ett stort original, en som jägtade efter det fala i nataren och, då han sällan fann det, tog sin vräogda fantasi till bjelp för att framställa något som skalle vara slående sannt, men blef gräsligt osannt. Han talade, och man trängdes omkring bono, lyssvade, smalog, stors rattade, såg förtjust ur, tiksom hade det varit gyllene ord, hviika föllo fråd de tjocka läpparae. Hvad talade han om? Om konst, d. v. 8 hvad han kallade konst, om religion och om politik, alltid med samma jagt efter det originolla, det som man aldrig förr hört, om icke möjligtvis i klubbarne anno 93, ty för tio och tolf ä sedan ansåg Uourbet icke med sin orisinalitet oöfverensstämmande att imitera kiabbisterne under skräckväldet och han lärer väl ej heller hafva ötvergifvit den vanan, fastän det nu heter, att han inom kommunen varoat mot tomma efterapniogar efter den stora revolationen, liksom det också med samma tillförlitlighet heter, att han icke förr b okat befatta sig med politik, ntan gått med kommunen i da allra bästa afsigter och företrädesvis för att tjena konsten. Politik talade han eller kazastöpte, såsom sagdt, öfverallt, på atehern, på brasseriet., på gatan, och i sin egenskap af profet kade han natarligtvis förskaffat sig en skara lärjungar, som applåderade honom och förkannado hans lof för veriden, men utanför lärjangarnes krets skrattade man åt den digre må!arers galna politik och betraktade honom som ea af den stora stadens kuriositeter, väl värd att ses, men som man alldelos icko önskade föra med sig, när man for derifrån. Att Coarbet var med i kommunen, förvånar ingen som känner honom. Om kan icke varit med, hade det varit högst underligt. Han passade förträffigt i stycket. Den förflatna veckan drog fram djurlåkaremöten och tidniogskrifvaremöten, lemnade sitt bidrag till svamparnes kulinariska historie och förde oss slutligen ända till de anklagades bäck i Versailles. Hon var icke rik på händelser, den veckan, men skulle nog försa oss med ämnen i ännu en god atnad, om vi blott ieke fruktade att trötta den goda ubliken, såvidt detta ej skett långt förnt. Bland den förflatna veckans företeelser måste vi dock nämna ett par ord om sn, ännna icka här framstäld. Det är om den inbjudning, som fyra af Stockholms gymnasii f. d. lärjangar från olika tider låtit utgå till alla fordaa gymnasister att i morgon tisdag sam lag på gymnasii solennitetssal för att öfverlägga om firandet af läroverkets blifvande