, Itrotsade alla ansträngningar och mödor, och den obetingade lydnad, hvartil ban visste hålla sina kamrater, gjorde det för honom möjligt att gäcka .Iromerska polisens alia försök att genom vapen.Imakt eller bestickning få honom i sitt våld. Blott Ide blodiga dåd, han begick, lemnade underrätItelse om hans vistelseort, och han lyckades undgå lrättvisans arm ända tilldess den påfliga regeringen år 1825 beslöt att fånga honom genom list. En abb Pellegrini begaf sig till röfrarna och undertecknade ett fördrag, hvarigenom åt anföraren Toch tjugutvå af hans kemrater utlofvades säkerhet till lif och egendom, om de ville från Civita Vecchia inskeppa sig till ett främmande land. Då de nedlagt vapen, omringades de af soldater och kastades i fängelse samt undgingo med möda den dödsdom, som Leo XII ville fälla öfver dem. Under en följd af år satt Gasparone först fängslad på galererna och fördes sedan till Civita-Castellava, som förlidet år bombarderades af påfliga armåa. De främlingar, som besökte Rom, försummade sällan tillfället att se den genom Dumas och Garibaldi i litteraturen införda stråtröfvaren, hvilken visade dem ett tjockt manuskript, i hvilket hans värsta förbrytelser, såsom mord och röfveirier, voro upptecknade, och sålde åt dem sitt porträtt. Behandlade under första tiden med fruktansvärd stränghet, funno sig Gasparone och hans kamrater, af hvilka blott sju äro qvar i lifvet, så småningom i sitt öde, så att de afstodo från sina i början med otrolig djerfhet företagna rymnivgsförsök och slutligen behandlades som vanliga fångar. De visade ingen ovilja mot regevingen, som på sätt och vis bedragit dem, och beklagade sig ej öfver att deras process icke blifvit förd på lagenligt sätt, ty de visste väl, att deras lif voro förverkade; deremot närde de det mest glödande hat mot abbe Pellegrini, som lemnat dem i regeringens händer och hvilken, försvagad af ålderdom och nära döeude, ännu skall bo någonstädes i Rom. Den italienska regeringen har gifvit dem friheten, först derför att de hållits fångna utan dom och ransakning och för det andra derför att 46 års inspärrning kan tyckas som tiliräckligt straft för hvarje brott Underrättelsen om att de voro fria gjorde föga intryck på de 8 fångua. Två begäåfvo sig till sina familjer, fem till hospitalet, och Gasparone, hvars herkuliska krafter nu äro brutna, har i dessa dager begärt audiens hos Antonelii, som är hans slägtiug. Mannen med det väl vårdade, hvita skägget är dagens bjelte och helsas på gatorna af barnea med Viva Gasparone! Hans första fråga, når han lemnade fängelset, var om abbe Pellegzioi ännu lefde. — Skatt på ogifta. G. H.-T:s Pariskorr. meddelar, att ewt lagtörslag, som våckt en viss uppmärksamhet, inlemuats till nationalförsamiingen i Paris. Man begär nemligen införandet af en direkt beskattning af aila ogifta personer. Ehuru afgiften ej skulle vara särdeles betydlig, visar dock slutsumman en tillökning i statsinkomsterna af 180 millioner. Härom komma säkerligen långa och hårda strider inom kammaren att utkämpus, men man tror i allmänhet på möjligheten af nämnde förslags antagande, åtminstone för viss tid. — Paris brul6. kallas den nyaste modefärgen i Paris; den är askgrå och har fätt den karasteristiska benämningen till minne af de förhärjande eldsvådorna, som anställdes då kommunens sista stund var inne. — Lockbete för tvehogsne köpare. De krokar, som af småbandlarne i Paris utläggas för att uppmuntra sådana köpare som .sztå och dra sig, för det angifoa allra yttersta priset på en vara äro oräkneliga och understundom ypperligt uttänkta. Se bär den origineila och väl beråäkovade krigslist, hvaraf en handlande med aflagda manskläder i Temple i Paris begagnar sig för att geschwindt bli af med sina varor: Vår hederlige handlande uppköper till lågt pris gamla, utslitna portemonnaier och i ena fickan på hvarje par benklåder, han vill sälja, lägger han en sådan der trasig portemonnaie. En kund infioner sig, han spekulerar på ett par benklader och vår fiffige handlande ber honom profva dem. Under deana operation undgår ej spekulanten att komma underfund med att i det paret benklåder han just bar på sig ligger ett främmande föremål; han känner noga på det mystiska föremålet — intet tvifvel mer, det är cn portmonnaie, som ligger qvar sedan den förre sannolikt mycket glömske egarens dagar, hår duger ej att stå och huttla och pruta, utan genast betala. Affären är uppgjord och i vår handlandes ansigte förändras ej uttrycket det allra ringaste. Kunden aflägsnar sig, så fort han kan undersöker han fyndet och hur förargad blir han ej då han tager fram den trasiga, smutsiga, portemonnaien, som är — tom, han finner sig vara öfverlistad, han kan naturligtvis ej gå tillbaka och beklaga sig, ty en köpare af gamla benklåder kan ju ej göra anspråk på att i fickorna påträffa portmonnaier med penniogar uti. : — Damerna i Chicago äro, enligt hvad Fremad påstår, mycket törnärmade deröfver, att hästarne hafva till skydd mot solen blifvit beklädda med moderna damehattar. De goda damernas vrede är verkligen oberättigad, såger tidningen, ty när det vackra könet nu så långe gått med hastsvansar och manar i sina chignons, hvarför skulle då de stackars hästarne icke få lof att gå med damhattar? Lika mot lka när vänskap skall hållas.