första sympatiska känslan för Storbritannien och för er alla. Seden dess har jag varit många gånger i England, och denna första känela har styrkts och befästs genom den aktnoieg, Som många af edra landsmän ha lärt mig att bysa för ert land. Och huru kunde det väl vara annorlunda? Jag är sielf en son af en fri nätion — en nation, som aldrig har böjt sitt hufvud för främmande tyrauner, som alltid haft mod och vilja att såga sanningen, och hvars söner ha följt sina kenungar, icke blott till seger, utan i döden. Derför anser jag mig ega ett slags rättighet att tala till er väaskapens och sympatiens språk. Och det gläder mig att vid detta tillfälle kunna uttala den erfarenheten, att i alla de förbindelser, i hvilka jag stått till engelsmän på alla de olika vägar, på hvilka jag kommit iberöring med dem, har jag funnit, att då en vänskaplig hand en gång räcktes fram af en engelsk entleman, drogs dennpa hand, gifven med godt jerta, aldrig tillbaka. I dag har jag bevitnat en mycket högtidlig ceremoni, och jag har ännu något på hjertat, hvilket jag önskar uttala. Det finns ett band, som förenar os3 på ett ännu högre och varaktigare sätt än något annat, och det är det religiösa bandet. Vi dyrka Gud, universams allsmäktige fader, utan någon mellanband. Vi göra det såsom friborne män; men vi göra det på samma gång underkastande osa helt och hållet hans visdom och vår frälsares evangelium. Jag nåmner detta, emedah jag i dag har sett ett prof på er kristliga kärlek och barmhertighet. Det är goda och kristliga menniskors gåfvor i England vi ha att tacia för ce: tomt, på hvilken vi hoppas vi skola aga kyrkan åt mina landsmän och de nordiska ländernas sjömän. Jag kan ej bättre ut trycka min tacksambet tillver och de känslor, som I alla måsten dela, än genom att föreslå en skål för ordföranden och direktörerne i Sarrey commercial docks, hvilka vi äro så mycken tacksamhet (yldige för det verk, som i dag utförts och a vi hoppas allt framgent skall bli välsignadt.v Priv.sens tal helsades med eatusiastiska harrsrop.