BLANDADE ÄMNEN. Blodbadet på indianer i Arizona. Ur ett enskildt bref från ett ögonvitne lemnar Svenska Amerikanaren följande utdrag om mördandet af fredliga indianer i Arizona: Apacherna anses allmänt såsom de för civilisation mest otillgängliga af alla indianer och hafva städse vägrat att underhandla med regeringen eller draga sig tillbaka på en reservation. Befälhafvaren för posteripgån i Camp Grant, löjtnant Whitman, hade så småningom förmått 500 af dem att slå sig ned i ett läger icke äng! från posteringen och der börja arbeta, i den tanke, att de måhända kunde bättras genom ett systematiskt, vänligt bemötande. Tvärtemot alla förväntningar visade de sig tacksamma och böjda för underhandlingar med regeringen; männen hörsammade den ringaste begäran af deras nya vänner; qvinpor och Barn Syntes glada, nöjda och lyckliga. Det tycktessom om de verkligen tänkt blifva bofasta, och de vidtogo redan förberedande åtgärder för att börja odia majs, men för de hvita äfventyrare, hvilka endast lefva på bekostnad af några få tusen hetsade och okunnige indianer, var detta lyckliga resultat af den menniskovänlige löjtnantens bemödanden alldeles icke godt och ett band blekansigten, som fnner sin fördel i indianernas fiendtliga sinnesstämning, fattade det beslut, att anfalla det fredliga lägret i vår närhet och döda män, qvinnor och , Så många de kunde öfverkomma. Löjtnant Whitman kom detta förehafvande på spåren och sände genast bud till sina röda skydds lingar för att varna dem; men hans bud kom för sent. De brinnande kojorna och de på marken kringströdda liken af mördade qvinnor och barn voro de enda spåren af det första verkliga försöket att civilisera apacherna. Det var en fasans syn. De öfverlefvande hade flytt till bergen. Man anmodade dem att sända deras sårade till posteringen, der de kunde erhålla vård, och de hörsammade denna vänliga anmodan. Deras förnämste höfding kom först. Han var naken, och då han uträckte händerna till den vanliga handtryckningen, vägrade rösten att göra bonom tjenst. Slutligen sade han, häntydande på sin nakenhet och sin ensamhet: Detta är min familj., Tre hustrur och fem barn hade på fem minuter dödats under ögonen på honom. Under hand ankommo äfven de öfriga, utan kläder, med utryckt eller afklippt hår och ytterst bedröfvade. Till posteringens anförare sade de: gif oss våra barn tillbaka och vi skola draga så långt bort, att vi aldrig mera få se den hvita mannen. Trettio unga och vackra squaws hafva bortförts för att tjena deras plågoandars lustar. Då anföraren sade, att han ville göra ailt hvad han kunde, fick han detta bittra svar: Om ni förlorat edra barn,, sade höfdingen, och uppmanade mig, att föra dem tillbaka till eder, så skulle jag antingen säga nej eller genast hemta dem, äfven om jag skulle tillsätta mitt lif genom försöket., Edra vägar äro icke våra vägar, och jag kan endast såga, att jag skall göra allt i min förmåga för eder, ni känna, hvad jag redan uträttat, svarade löjtnanten. Höfdingen svarade: Du kånner oss för väl, du vet våra vågar. Då någon af vår stam dödas, finna vi, om möjligt, den skyldige. Finna vi honom icke, så döda vi hvem vi träffa, med undantag af våra svurna vänner. Sedan vi fruktlöst vändt oss till eder regering, måste vi sjelfva skaffa oss hämnd. Om regeringen icke hämnas oss, så komma vi till dig, vår vän, och såga hvad vi förehafva, innan vi skrida till verket, så att du icke kan säga: Dessa Apacher, som jag födt, för hvilka jag arbetat, hvilkas barn jag begrafvit, för att coyolerna icke skulle komma åt dem, hafva bedragit mig och sagt, att de önskade fred. — Vi kunna icke hålla fred om våra barn äro fångar och våra familjer dödss af fiender,. Följden af detta nedriga dåd blifver troligen, att vi få ett oförsonligt indiankrig i Arizona och New Mexiko, der apacherna äro ganska mäktiga och länge utgjort en skräck för deras fiender. — Girighet. Enligt en sydtysk tidning bor vid en liten gata i Pesth en gammal qvinna, som i 7 år till följd af sjukdom ej kunnat röra sig ur stället. Hon har två gånger varit gift. Med sin förste man hade hon tre döttrar, af hvilka den ena, då modren förklarade sig vara för fattig att uppfostra alla, adopterades af en rik familj, under det de båda andra förblefvo hemma. Sedan gifte sig modren med en gamma! köpman, och familjens medlemmar förde en, såsom det tycktes, fattig och bekymmersam tillvaro, så att grannarne kände det djupaste medlidande med dem och gåfvo dem matvaror, som med begärlighet emottogos. Slutligen dog också den andre mannen, och enkan hänvände sig då till sin i rikedom uppfödda dotter med begäran om bjelp. Denna kom också för att bistå henne, men misstänkte straxt efter sin ankomst, att modren och systrarna ej voro så alldeles utblottade som gumman hade föregifvit, och vid närmare undersökning befanns, att gumman verkligen var förmögen. on hade nemligen i åtskilliga sparbanker innestående icke mindre än 244 loriner och egde dessutom en silfverservis, 25 Louislorer, 100 preussiska thaler, 24 guldoch 2 brilantringar, 6 större silfverljusstakar o. s. v., och ulla dessa värdeföremål funnos gömda hos husets garinna, som icke hade utfärdat något bevis derfver, men pu beredvilligt utlemnade dem. Icke mindre förvånande än qvinnans girighet är hennes rärdinnas tystoad och ärlighet att förvara och återsifva det anförtrodda godset. Såsom en kuriosiet anföres slutligen, att bos familjen, som hade efvat i den största orenlighet, fanns ett stort skåp, ullt af det finaste och renaste linne, prydligt sampanbundet dussinvis med små sidenband.