fiende, att det är hans uppriktigaste vän, ja, vi skola snart komma derhän att göra för konom begripligt och få honom att hålla fast dervid, att vi äro samvetsgranna i våra pligter mot honom. Vi äro hans äldre bröder och vi skulle vara otacksimmaj bröder om vi ginge ur lifvet utan att ha tiliförsäkrat honom hans materiella och moraliska emancipation (Lifligt bifall) M. hrr! Dessa ideer tillhöra alldeles icke mig. Hvarje tänkande man, hvarje patriot är förtrogen med dem. Det är politikens uppgift att bemäktiga sig deasa ider och få dem införda i lagarna. Sådana politiker som skulle utfinna, som skulle ha det anspråket att träda fram med oförutsedda saker, de skulle all. deles icke vara några politiker! Under hur många år har ej okunnigheten blifvit bekämpad och hur förfärande stor är den ändå icke! Vi visa för verldea skådespelet af ett folk, som först återfordrat förnuftets rättigheter och af ett folk ånyo nödsakadt att ej utöfva dem och undervisa andra om desamma. (Liflig rörelse.) Vi kunna emellertid icke längre vara blinda för hvad som försiggår under våra ögon och icke undgå att erkänna, att alla våra sociala kriser härröra från okunnigheten. Hurn år det tänkbart, att dessa menniskor, som känna samhället endast genom den sida deraf som upprör dem, endast genom straffet och genom arbetet, ett arbete utan tillräcklig vinst, utan sin rättmätiga lön, icke skola förbittras i sitt elände och en vacker dag visa sig 4 skådeplatsen med fruktansvärda passioner? ag påstår derföre, att det icke kan finnas fred, lugn och ordning förr än alla samhällsklasser blifvil delaktiga af civilisationens och vetandets välgerningar och betrakta sia regering såsom est rättmätigt utflöde af deras suveränitet, icke såsom en afundsam och maktlysten herrskare. Genom att framhärda på den olyckliga vög vi hittills vandrat skolen I göra de okunniga ömsom till statskuppernas stöd och till gatutumultens hjelptrupper, och vi skola alitid blifva utsatta för den gudlösa er hos otillräkneliga och vilseledda folkhopar,: vilka bära hand på ailt hvad som omgifver dem utan att ens visa aktning för sina minnen, emedan de icke kunna tillfredsställa omöjliga lystnader och försöka hämnas genom att förstöra allt som ligger : i deras väg. Under sådana förhållanden är det: godt att erinra sig amerikanaren Channings ord: Samhällena äro ansvariga för de katastrofer, som utbryta inom dem, lika som städer med dålig administration, der man låter döda kroppar förruttnaa i solhettan, äro ansvariga för pesten. (Rörelse.)? Sådan är. äfven min uppfattning. Statsmannen må-):! ste derföre vid utförandet af sitt värf kraftigt rikta : sina bemödanden mot det bland våra lidanden som alstrar alla de öfriga, nemligen okunnigheten, utan hvilken det skulle vara en allmänt erkänd sak, att det icke finues någon styrelseform som bättre öfverensstämmer med menniskans natur, värdighet och lycka än republiken. Och kvad bondens politiska förvillelser beträffar, ha de sama ur. E arbetarens — okunnigheten, alivid okaoui en. Hvad är det väl som gör att bonden alltid, såsom nu till exempel, visar sig böjd för det bonapartistiska partiet? Och hvaraf kommer det att man nu, då striden står öppen mellan de monarkiska partierna, ser de bourbonska partierna, när de vända sig till landtmännen, dölja sin monarkit och sina pretendenter, under det de audra ickej( draga i betänkande att öppet förklara, att de vilja s återvända till kejsaren? Detta beror, som jag tror, ! mina herrar, på en för bonden egendomlig uppa för) 1 I e fattniog. Man har sagt honom och upprepat för honom, att hans eganderätt till jordea blirvit införd och bibehållen genom Napoleon. Boaden är icke en man, som förstår sig påefioa nyanser och distinktioner. Han sammanblandar Bonaparte ochz1 revolationen. Han har icke sinne för historisk ji kritik; han fattar blott de bandgripliga resultaten Han vet att det stycke jord, som hans farfar förvärfvat, det har han bibehållit under Napoleon I, och han vet, att invasionen har hotat hans besittningsrätt till det jordstycke, för hvars försvar han under republiken bjeltemodigt utgöt sitt blod, ; kämpande på en gång för sin egndom och sitt fädernesland. Bonden vet detta. Han ger äfven, att för hvar gång restaurationen (den gamla regimen) reser hufvudet, hotar hon ånyo, om icke hans omedelbara besittningsrätt till jorden, åtminstone dess fria delning. Vi stå ännu icke under liljornas banår, och likväl ha vi för icke många dagar sedan sett ett förslag framställas inom nationalförsamlingen om återställandet af förstfödslorätten och dess konseqvenser. I kunnen vara öfvertygade om, att bonden, som är på sin vakt, fallkomligt igenkänt den oförsonlige arffienden, att han fullkomligt vet att han icke har någonting godt att vänta af sådana återställare och räddare af samhället. Å andra sidan ser han, till följd af en försätlig tvetydighet och vanställning af revolutionens principer, i Bonaparte en naturlig beskyddare af sina intressen. Sålunda tillskrifver han, som jag nyss sada, Napoleon civiliagen, som är den sköld, den heliga ark, i hvilken han finner garantien för sin eganderätt till jorden. Han nära på tror, om icke säger med madame Staöl, att Napoleon är en Robespierre till hästb Denne ryttare måste man kasta ur sadeln. Man bör icke låta Napoleon hvarken sjelf eller i sin afkomma räkna sig till godo denna beundransvärda eröfring af jorden, för hvilken vi ha att tacka revolutionen. Vi måste bryta med denna tradition. Vi måste bevisa för bonden, att det tvärtom är demokratien, republiken, våra föregångare, som han har att tacka icke endast för jorden utan äfven för rätten, att det endast är genom revolutionen som han biifvit jordegare och medborgare. Hans själ höjer sig ännu icke öfver den materiella egendomen, gom skall blifva ett medel för hans moraliska framåtskridande. Revolutionen och rättvisan skilja icke dessa båda slag af framåtskridande. Den egendom, hen besitter, bör få ett sedligt inflytande. Med tillhjelp af det oberoende, han genom arbete och egendom förvärfvat, bör han äfven komma till ert annat slags oberoende, andens. Samhället är skyldigt F honom detta. Och sedan, då han vet hvarifråna denna tillväxt i välstånd och personlig värdighetg k v 204ert Dl nte fn or 1 ROS tr ON kr 0 hh FT Lf DD Dt VO HH SR AO I DI JA KE förskrifver sig, må de personer, gom vilja införa dryga skatter, grundlägga fideikommisser och återställa adliga värdigheter, försöka ställa sig in hos honom så mycket som helst — hen skall ickeln mera låta locka eller fresta sig. Framställom ossi således för honom såsom män; hvilka utan bitter-) 3 het mottaga de hugg han riktar mot oss, hvilka b älska honom under den onda dagen säväl som under den goda, hvilka ha nm för hans framtid och hans lycka. (Lifligt bifall.) För min del fruktar jag icke heller mycket förlo hvad man kallar antagonismen mellan städerna tj och landsbygden. I sen det sjelfva; långt ifrån b att tro på den föregifna beständigheten af denna antagonism, går hela mitt bemödande ut på att låta den försvinna. Jag påstår, att det här icke ls finnes någon fiendtlighet eller någon antsgonism.lga Det finos endast personer, som begagna sig af i okunnigheten på det ena hållet, passionerna på t det andra. Denna antagonism, som är ett verk af! de dynastiska passionerna, ett påfund, en speku-U Jation af våra fiender, skall försvinna inför en är-Ån ligt verkställd räkneoperation. Det beböfves blott att man genom en ny fördelning af valkretsarne försäkrar städerna om derag behöriga andel afl, representationen. är skulle vi kunna inlåta oss på undersökningen af decentralisationens program. Ehuru dettal? är en brinnande fråga, bör hon kunna behandlas ir utan fara och på ett sansadt sätt af personer, som k alltid förstå att höja sig till och fasthålla princi-f per, hvilka stå öfver menniskornas extravaganser; f