att ingå, och kunde nu Stockholms kommun in låta sigi förevarande företag, funnes det ingen nä ringsfråga, om hvilken stadsfullmäktige icke egde att besluta. Lika med hr Rinman önskade tal. att aktiekapitalet skulle uppgå till 3 millionei rdr, innan räntegarantien meddelades, samt dess utom att bolagets skuldförbindelser skulle åtfölja: af säkerhetshandlingar, som kunde af drätseloämn den godkännas. Tal. önskade dock helst afslag hela frågan om räntegarantien. Hr Wistrand redogjorde för anledningen, hvar för aktiekapitalet blifvit föreslaget böra uppgå til 2 och en half million rdr, innan kontraktet on garantien å stadens sida underskrifves, och hvar till anledningen förefanns i den af K. M:t för bo laget faststälda ordning. I afseende å hufvudfrå gan eller stadsfullmäktiges befogenhet att nu fatte beslut fann tal., att då stadsfullmäktige egde rät att uttaxera medel som afsåge stadens allmänns gagn och dess behof, stadsfullmäktige äfven hade full rättighet att i ämnet nu besluta. Då man sett hurusom, under en längre tid, den industriella verk samheten i staden gått tillbaka under det den samma i de flesta andra städer ginge framåt, ds genom ett projekteradt jernvägsnät i Westmanland afsåges att derjemte till sig rycka Stockholmstra fiken, blefve det försent för Stockholm att få nå gon trafik af betydelse, om hufvudstadens repre sentanter vid detta tillfälle försummade sig. Hr Kreuger bestridde, i ett skriftligt anförande stadsfullmäktiges befogenhet att i ämnet besluta samt motsatte sig såväl beviljande af räntegarant som aktiers tagande. Tal. ville icke för sin de binda hufvudstadens invånare vid äfventyrliga spe kulationer och nedlade sin protest mot hvarje be slut, som i sådant syfte kunde af stadsfullmäktige ttas. . Hr Edelsvärd bestridde likaledes stadsfullmäk tiges befogenhet att fatta beslut och ansåg det för Stockholm vara högst riskabelt om räntegarantien beviljades. Talaren uttalade derjemte den åsigt attt beräkningen af banans anläggningskostnad vore för låg, att äfven om banan för den beräknade kostnaden kunde byggas, byggnadssättet icke blefve af önskvärd soliditet, hvarigenom underhållskostnaden skulle komma att betydligt förökas, att en olägenbet funnes deruti, att Stockholms jernvåg vore förlagd å Djurgården o. s. v. Föröfrigt önskade tal. bifall till hr Rinmans förslag om aktiekapitalets höjande till 3 millioner rdr om garantien skulle beviljas. Hr Svanberg ansåg, att då stadsfullmäktige vore berättigade upptaga lån till mindre fruktbärrande företag, de äfven nu kunde bevilja räntetien. Då banan skulle tillskynda Stockholm mycken trafik, då staden, om dess fullmäktige nu ej passade på tiden, skulle komma att ligga afsides från samma trafik samt då tillfyllestgörande garantier förefunnes, yrkade tal. bifall till beredningsutskotteta förslag. Hr Samzelius ingick i en redogörelse för stadsfullmäktiges befogenhet, hvilken tal. för sin del erkände. Hr Wallenberg önskade att, om räntegarantien skulle bifallas, stadens säkerbet mot förlust måtte så vidt möjligt är betryggas. Nu funaes ingen garanti eller säkerhet för staden, om företaget efter någon tid öfsvergåfves. Hvad man yttrat om hufvudstadens tillbakagående fann talaren icke så farligt. Staden vore tvärtom lyckligtvis i ett framitskridande, som icke vore att försmå, än mindre att beklaga sig öfver. Hr Grafström fästade uppmärksamhet derpå, att då stadsfullmäktige för någon tid sedan kunnat anvisa medel till Baggensstäkets upprensning, de då äfven vore berättigade att i förevarande fråga besluta. Hvad man yttrat derom, att den nu föreslagna jernvägen skulle konkurrera med Mäarens vattendrag, så fruktade tal. icke denna konkurrens, Hvart man tittade på Europas karta, så funne man jernvägar ligga efter kusterna och äfven utefter floderna. Yrkade bifall. Hr Ädelgren ansåg, att då, enligt kommunalagex, stadsfullmäktige egde besluta om uttaxering f utgitier för hvarje år, men icke hade någon ätlighet att bestämma utgifter, som möjligen comme att utgå i 40 års tid, stadsfullmäktige icke eller hade rätt att i detta ämne fatta beslut. Deremot ville han icke motsätta sig aktieteckning ill det belopp, eom blifvit föreslaget. Hr Carlen ansåg att från teoretisk synpunkt let vore obestridligt, att inger kommun egde rätt tt befatta sig med jernvägsbyggnader, men då mellertid K. M:t flera gånger medgifvit kommu erna rätt dertill, ville han ei bestrida, att äfven tockholm nu hade denna rått. Äfven den omtändighet, att den nu föreslagna jernyägen icke angerar hufvudstaden, kunde talaren icke anse bsolut hindrande för stadsfullmäktige att garanera det belopp, som för denna jernväg komme tt upplånas. Icke heller formen för understödet ller beviljande af en räntegaranti ansåg talaren e!t och hållet hindra stadsfullmäktige aft i ämet besluta. Dock kunde icke talaren underlåta tt uttala den åsigt, att af ait slags understöd tet vorg för kommunen sämre än borgen. Men alaren trodde ieke, att någon kunde bevisa, det öretaget skulle kunna leda till stadens allmänna agn. Hvilka skulle genom företaget skörda nåon vinst? Jo, endast några exportörer af jernffekter För minuthandlare vore banan ingen inst, likasom icke heller för handtverkerierna. ör fabriksrörelsen i Stockholm komme ej heller srnvägen att blifva af någon nyita och ännu mince för löntagare, pensionärer och dem, som lefde f sitt kapital. Stockholm vore visserligen en fa riksoch handelsstad, men den hade andra egenkaper, som gjorde den framstående, nemligen ess egenskap af säte för regeringen och embetserken, dess vetenskapliga och onstnärliga inressen m. m. Jernvägen kunde komma att jända ergsiagerna till fördel, men Stockholm till nackel; småstäderna, Köping och Westerås, kunde raga till sig bergslagstrafiken från Stockholm och ;r de jendtmannaprodukter, hvilka nu afsättas i tockholm, kunde marknad beredas i Bergslagen, varest prisen å desamma i allmänbet ställa sig ögre än här. Beträffande banans förmåga att ära sig, uttalade hr C. äfven sina tvifvelsmål och rkade afslag å nu förevarande fråga. Hr Wallden fästade sig mest vid sakens forweila sida och sökte att, på grund af såväl komjunallagarnes innehåll, som hittills gällande praxis arat hvad civilministern under sistlidne riksdag i fseende på kommunernas befogenhet yttrat, ådaslägga stadsfulmäktiges 1: liga rättighet att pr tt eller annat sätt understödja den ifrågavarande rnvägen, såvida denna bofunnes vara för kommuen gagnelig. Särskildt erinrades, att om iandsnogen egde besluta öfver kommunikationsanstal ;r, enabanda rättighet tillkomme stadsfullmäktige Stockholm. Vatteniedningen i Stockhoim vore mväl ett industrielt företag, men ills hade