konsten hafva dessa olyckor dock icke kunnat förminska, lika litet som hans kärlek til e:t verksamt lif. Ett Jar dagar förut hade jag kommit til Pare-Montretoot. Den dagen bekymrade jag mig icke om det stora Montiretout-batteriet som ändtligen tystoat, utan skyndade til parken för att uppliiva några kära minnen I en af de förtjusande — det är icke ett banali talesätt, utan ett fullt riktigt uttryck — villorna i denna park hade jag under förra tiden tillbregt många glada stunder. Det var i Kiörboes villa, inbäddad mellan lummiga trädpartier, omgifven af biommor, lifvad af vänskap och gästfrihet. Villan var pu en ruin, liksom alla de andra villorna i parken liksom staden Saint-Cloud vid foten af denna sköna skogshöjd. Men Montretont-parker stod I sommarens fulla fägring. Man borde vera glad öfver att fiona denna vackra park nästan fullkomligt oskadad, men jag tror nästan att jag funnit med situationen mera öfverensstämmande, om jag der sett stubbar och härjad mark, i stället för friska, högstammiga,-tätlöfvade träd och den rikaste växtlighet öfverallt hvart jag blickade; ty mellan den frodiga grönskan såg jag hemska spöken titta fram, vålnaderna af hvad som förr varit glada menniskoboninogar. Ruinerna af de många villorna togo sig ännu rysligare ut i denna leende, lifliga natur, med hvilken de så föga öfverensstämde, Jag sökte en god stund, innan jag kunde återfinna Kiörboss ville, förr så väl bekant för mig. Nu sågo spökena ungefär lika ut. Slutligen fann jag dock ruinen, några nakna, svärtade murar — det var allt. Dessa präktiga villor förstördes af tyskarne under kriget. Hvarför? Af elakhet, sade folket i trakten. Det vill jag knappt tro. Sköflade och brända äro de likväl. — Några kunna möjligen restaureras, de flesta sannolikt icke, och till de senare hör Kiörboes vackra hus och den der bredvid, för några år sedan af honom uppbygda ateliern. Men hvart hade mästaren sjelf tagit vägen? Sedan ett par år enkling och i saknad af det familjelif, han förr njöt, hade han, sade man mig i Montretont, efter villans förstörande åter slagit sig ned i Paris och der genomlefvat några sorgliga månader. Han skulle bo i Rug Marbenuf vid Champs Elyssees, hörde jag, och dit begaf jag mig en af de sista bataljdagarne. Sannolikt finner jag Kiörboe nedtryckt af bekymmer och oförmögen till vidare arbete, tänkte jag. Hvem kan dessutom arbeta under dessa fasansfulla dagar? Det yttre af hans nuvarande bostad ingaf just ej heller några glada förhoppningar. Det var ej mera dea eleganta villan i Montretout, den rymliga och ljusa ateliern med de vackra omgifoingarne. I ett litet, mycket tarfligt, men med det artistiska sinnet dock utstyrdt ram fann jag konstnären, men nedtryckt af bekymmer var han visst icke, oförmögen till arbete ännu mindre. Han var vid sitt staffii, flitigt sysselsatt med ett par hundar på duken, ett par präktiga hundar. Lefnadslust och mod lyste ur hans blickar. Han målar med fart och kraft, jag tror nästan kraftigare än för några år sedan. Ett par dagar förut hade striden rasat äfven i det qvarteret, och ett par gevärskalor hade förirrat sig in i konstnärens bostad. Lyckligtvis hade de icke skadat hvarken honom eller hans taflor och derför bekymrade han sig ej vidare om dem, utan fortsatte att måla. Men hvem köper taflor under en sådan tid? Kiörboe kan ej med likgiltighet se om hans arbeten säljas eller icke. Han förtröstar dock på bättre dagar och begagnar emellertid hvarje stund af den dag som är. I hans atelier fann jag många goda stycken, dels fulidordade, deis under arbete, hvilka en gång sannolikt skola spridas till olika delar af verlden för att bära vitne om hvad Kjörboe, den talangfualle konstnären, kunde uträtta ännu på gamla dagar och under de mest missgynnande yttre omständigheter. Bland dessa taflor var det nyssnämnda hundparet, skotsk race, samt Hundar öfverraska en räf vid hans kula, Hjortar förföljda af vargar., vinterlandskap, och ,Hjort anfallen af vargar, också vinterlandskap, de begge senare ganska stora dukar... På afstånd hördes kanonerna dandra, i Rue Marbeuf var det tyst och öde; man var ännu icke säker på stridens utgång kanske; hvar och en höll sig inomhus; men konstnären lefde i sin konst, förtröstansfullt talande om de lyckligars dagar, som skulle uppgå för Fronkrike. Det var icke så älldeles öfverraskande för den som känner Kiörboe och det parisiska lynnet, men glädjande var det på en sådan dag, bland Paris ännu rykande ruiner.