T0ZSLA IOIKNOgskola. UTRESA Allmogens utvandringslusta. (Efter tidningen Upsala.) I fordomtima hette det: uti ditt land du bli och bo, och den svenske bonden såväl som tjenaren följde troget detta råd. Odalmannen besådde och skördade den toriva, hans föräldrar ända från hedenhös odlat, han tog hvad jorden gaf och tålte som en mat, och hura var icke jorden betungaå i de tider! De flesta skatter och onera vidhäftade åkerbruket, och det minsta af skörden föll booden sjelf tillgodo. Ingen fick då det iafallet, att lemna sina kära skogar och stränder. för att i trämmande land söka lycka. — Hara annorlunda nu? Genom sakkunnige och patriotiske män har jordbruket blifvit uppbragt till en förut okänd höjd: Jaiugårdarne exportera till utlandet prisbelönta slagtdjur, plogarse gå öfver fordna ödemarker, och oöfverskådliga åkerfält lemna en skörd, hvaraf milliontals tunnor fylla behofvea utomlands. Med hvarje riksdag jemka8 skattebördorna till bondens fördel, Isndtbruksmöten bibringa honom undervisning i Inåthushållningen, och folkundervisniogen är stadd i framåtskridande. Hvad är dst då, som lockar allmogen att lemna sina väl skyddade och icke otacksarima åkertegar? Jo, den enskilds vinningslystnadens spekulanter, som i prålande färger måla för honom ett land, der guld och gröna skogar, med outtömliga tillgångar vinka dem, som der vilja söka lyckan. Och den enfaldige låter b.dåra sig, han säljer sia gård och det bo han ärft eller förvärft, förvandlar alltsammans i penningar och lemnar med familj den jord, som, väl skött, gat honom och de sina ett tillräckligt om än tarfligt bröd, för att kasta sig ut på en högst äfventyrlig färd. Visserligen har en och annan, det kan ej nekas, lyckats att på andra sid n verldshafvet fions sin utkomst, ja, äfven någon gång samla sig en förmögenhet — men hvilket försvinnande fåtal är icke detta emot de stora emigrerande skarorna! — Redan i år hafva 5000 svenska emigranter ankommit till Newyork. — Hura många tusende få icke under hungersnödens qvel bittert ångra, att de afsamvetslösa själaköpare läto narra sig att öfvergifva dentorfvs, på hvilken de funnit en säker om än mödosam bergnoiog! Deras veklagan bortdör i rymden, ty i det stora jandet fianes ingen, som vårdar sig om de rödropande. Det bords vara en tillräcklig verning för dem, som frestas att söka lyckan i Amerika, att svenska konsuln i Newyork förlidet år underrättade vår regering om, att endast uti en stad — Chicago — vandrade 9000 brödoch sysslolösa svenskar. Mon den svenska bonden, tyckes vara döf för alla föreställningar, äfven då de gruadas på de tillförlitli aste fakta. Lyck s någon af de bedragne att ätervända till fäderneslandet, så anländer han hit mel tomms fickor, utslitna kläder och utmärglad kropp. Hans lilla fordom hemtrefliga stuga har öfvergått i andras händer, på marken betar icke mera hans boskap... han eger icke ens ett skjul att dölja sig med sin biygd, och till sist måste han endera betla eller får fattigvården taga hand om honom. haro densa målning är fallt naturtrogen och mången odalman, som läser dassa rader, klart inser vålan af att mot e1 grann fantasimålning bortbyta sin ringa teg, sin tarfliga hydda, lyssnar han dock till de förrädiska förespeglipgar, som upprullas för honom af det slags spekulanter, som kalla sig emigrantagenter, och hvilka i sjelfva verket endast ockra på hans enfald. Denna vinningslystna menniskospekulation uppsöker ständigt nya fält för sin verksamhet, Minst af allt skulle man väl vilja tro, att den med frarsgårg skulle ha kunnat upptaga det foikrika och idoga Tyskland såsom ett för sv-nsk utvandringslnsta tjenligt område. Det bj:lper icke, att tidvingarne i de bjertaste färger sanningsenligt framställa de från Tyskland återvändandes usla tillstånd och deras berättelser om, buruj da biiivit bedragna — utvandringslustan är så stor, att den af ingentiog låter sig stäfjas. I dessa dagar var en bonde insänd till Wenersborg, för ati betinga ångbåtsp ats åt 120 personer från Dalsland, hvilka beslutit sig för att resa till Tyskland. Fruktlösa voro alla underrättelsar och varningar, agenternas lysande vilkor voro en så ljuf klang för deras öron, att den bedöfvade alla förnuftiga räd. Bästa och enda sättet att motverka detia onda torde blifva, att komitbar öfverallt i socknarne bil das, för att i tid varna och återhålla de lätttrogne, en ere TR br