I I för mig ch så slatade första afdelningen af min drön. Sjunde delen. FJERDE KAPITLET. Vi bdäfra knappt säga, att för Felix Cr6ville let återgående till det fordna lifvet var omöjlig. Han hade valt att följa sitt öde till Lonton och antingen den bägare som der räcktes honom var af guld eler fylld med galla, så.miste han tömma honom. Visserliger kan man säga att motgången förföljt honon, ty hans närvarande förkigenhet kunde ice anses som en följd af begången oförsigtishet. Hade teaterhuset icke brunnit, skulle los enkla lefnadsbehof blifvit fyllda af khaxs inkomst lika väl i London: som i Paris. och han hade här likaväl som der kunnat lrömma om framtida storhet och tänka på Axgeilique. Med tiden skulle troligen också -tans ställning förbättrats, ty han var verkligt skicklig i sin väg och loivade att bli det inoou mera, och om man äfven kan säga att förtjensten sällan gör lycka genom egen krft, så misslyckas den också sällan totalt. Mex gerom den förstörelse som öfvergått teaterr, stod ban utan plats; de pengar han haft med sig från Paris, voro åtgångna, han hade förlorat sin violin och ej förvärfvat några vänuer som kunde komma honom till hjelp. Det är en vällekaut naturiig drift som dra menviskor tigiska till skådeplatsen för deras olyckor HNkäl som till platsen för deras--brott. Såuvoda händer det ock att Felix, efter at hafva tillbragt hela följande dagen under fruktlösa vandringar och försök stt erhålia ny plats, frampå eftermiddagen befann sig nidtför ruinen af den nedbranna teatera, Ej heller stod ban der en