nas med mig nu genast. Stanna hos mig, låt ej den skönaste tid at vårt lif förflyta i längtan och saknad. O, Angelique! hvad kan jag säga, mera än att jag vill lefva för dis att du skall bli stolt öfver mig och att mit li? är i dina händer ? Hon stadsade då jag först bad herre star na, men under allt hvad jag derpå yttrade höll hon sina blickar sänkta mot marken. Då jag tystnat, suekade hon djupt och jag kände heones hand, som jag ännu höll fast sluten i min, darra. Hennes svar blef: Jag måste 1esa.n Trots allt hvad jag kunde säga, blef detta hennes enda svar, Samivgsenligt måste ag bekänna att mina argumenter voro svaga. vad kunde jag lofva henne, annat än ett lif af fattigdom? Den ärofulla framtid jag målade mig, stod ännu i ett aflägset fjerran och all den lyx som nu omgaf henne skulle hon utbyta: mot ett hem i en torftig vindskammare. Jag fruktar att kärlekens råd och böner, äfven då den är fen och sann, äro förfärligt sjelfviska. Vare dermed huru som helst, det vissa är att tanken på hennes afresa till ett annat, land der hon skulle mötas af nya föremål, nya vänner, nya beurdrare, var mig alldeles olidlig. Den, som älskar som jaz, mäste vara svartsjuk. Jag var det mot England, mot hela verlden. Jsg fortfor utan eftertanke ati söka beveka henne, men det var förgäfves, Emellertid-skildes vi icke dä redan. Ehuru miss Raymond. ofördröjligen ämnade lemna Paris, skulle hon icke straxt öfverresa till England. Innan afresan från Paris, hade vi svurit hvarandra evig kärlek och trohet, och äfven sedermera såg j:g Avgelique flera gånger, ehuru blott på afstånd och utän att få tala vid henne. Snart förlorade jag likväl äfven depoua tröst; Paris blef en öken