rarit mera skäl, att tala om de stockar, som örts från parken — och synes nog fiendtlig not sådana. Den frågan hör icke hit, hurn rida det icke egentligen är buskagen (snåen), som förläna Djurgården dess mest vittoreska behag, upder det att frånvaron af buskag (snår) göra t. ex. Solna-parken så nformig; men hvad som hör hitär följande. Ir C. medgifver sjelf att nära Haga grindar ionas gröfre aspstubbar, som mutvisa fullkomligt frisk afverkning,. En skogvaktare ade likväl kunnat lära honom, att ingening är mera egnadt att dana ogenomträngiga snår än just frisk afverkning af gröfre svar, hvarföre dylik afverkning, då ifrågararande träd icke några år förut genom afvarkning blifvit berötvade förmågan att låta fötterna skjuta skott, hör till de gröfsta fel en skogsvårdare (så mycket mera en parkvårdare) kan begå. Ofvan anförde förfatare), hvilkens hemul hr C. lär underlåta Wtt jäfva, säger: Ehuru aspvirke ej kan fränkännas värde hashållvingen, måste aspen dock anses såsom en af barrskogens farligaste fionder, med hänsyn till de betydliga olägenheter, som den förorsakar genom sin nästan obegränsade förmåga, att från de vidt utgrenade rötterna uppskjuta hastigt tillväxande skott, hvilka Ör all annan skogsåterväxt. Intet medel får derför försammas, för att från den till högskog anslagna marken utträvga detta skadliga trädslag, hvilket bör inrymmas enlast i lågoch medelskog samt i beteshagar. (Om hr Björkman haft till uppgift att skrifva om parker, hade han troligen tilllagt: äfvensom i parker, emedan gamla aspar väl försvara sin plats inom sådana.) Om ock asp ej i mannaminne fannits på trakten, händer dock ganska ofta att hyggesen efter barrskogens afverkning helt och ållet öfverdrages med skott från i jorden befintliga asprötter, som dittills genom skogsbeståndet hindrats att utveckla sig, men hvilka icke desto mindre bibshållit sig vid lif och, då hindret undanrödjes, med oförminskad kraft ådagalägga sin reproduktionsförmåga. Redan under Joppet af första året uppnå skotten en höjd af I å 2 fot och, om ej raftiga åtgärder vidtagas deremot, undertrycka eller förqväfva de inom kort den återväxt, som genom fröträd eller skogsodling åstadkommits. Så långt hr Björkman; vi återgå till insändaren. Hr OC. säger, att vid en färd genom Hagaparken var vägen at öfverskoggande eller tätt stående träd så obehaglig, så smutsig, att m. m. Sättet att hålla vägar rena genom fällande af öfverskuggande träd, må vara tillständigt när det gäller landsvägar; men en park bör såsom park skötas., enligt hvad hr C. sjelf skrifver. Vägar inom en sådan mäste med andra medel än trädfällning hållas rena: hvad man i en park söker, är — bland annat — skugge2. Att nedhugga invid en väg växande tallar är rätta sättet att bereda en mer eller mindre fal anblick. Betraktar man tallar, som vuxit inuti en skog, och sådana, som vuxit i en skogs utkant, skall man vid jemförelse mellan båda finna en ganska betydlig skilnad, De senare ha en långt rikare utvecklad barrdrägt; de förra ha en torftig, marig; habitus, som först riktigt framträder, när de så till sägandes, komma att göra front. De egenartade fula tycket i en del af Hagaparkens åt vägarne vettande utsidor, som mar märker utan att till en början rätt kunna göra sig reda för dess anledning, beror derpå att träd, som vuxit upp till andra ändamål na skola garnera. — En oskicklighet af samma art, som den nu antydda, är följande hvarpå man i parken ser flerfaldiga prof. Fnaror, som vuxit upp tillsammans till en grupp, utgöra en enhet, som väl kan helt och hållet borttagas, men icke får upphäfvas genom borttagande af enskilda träd derioom, emedan dessa ömsesidigt supplera hvarandra: det ena har sin största grenmassa åt öster, det andra åt vester o. 8. v. Den, som icke har öga för dylikt, bör icke ha något att bestämma rörande en yxas användande inom en park. Mycket vore att, tillägga härtill; men vi ha nu icke tid. Ar hr C. road af att lemna svar på anmärkningar, som göras rörande det sätt, hvarpå Hagaparken skötes, lär han icke komma att få sakna tillfälle dertill.