i vara en sanktion; jag kommer för att anhålla, at! r Ni ville bege er till dessa deputerade. Jag begärde att få fem minuter, för att gå in Il min familj och underrätta den om hvad som händt — Stunden är kommen, då jag måste lägga mig på korset. Jag går nu dit. Jag begaf mig verkligen också til! Hötel-de-ville. Situationen der ; var ytterst gripande. Det var samma folkmassa isom jag om morgonen satt på kajerna; men den var nu mera blandad. De skrän och de rop, om ni nogsamt känna till, läto nu äfven höra sig. , Salarne voro uppfyllda af folk. Trapporna voro garaerade med nyfikna. Jag måste begagna en i lönntrappa och på densamma kom jag upp i ett mindre rum, icke mer än sex gånger större än ; denna tribun och som upplzstes af en tarflig lampa. I Det var här den nya regeringen höll sin rådplägI ning. Jag vet icke om dessa män, hvilka jag, med jundantag af Jules Favre, aldrig förr hade sett, I voro inkräktare som lystet kastade sig öfver mak.)teng byte, såsom man i offentligt tryck påstått. I Men hvad jag kan försäkra är, att dealideles icke sågo ut såsom sådana. (Skratt). Jag fann dem på det högsta upprörda, bleka, förintade; de kände, likssom jag, att vi befunno 033 gentemot en utor fara. Vi skulle önska, sade de, att makten icke fölle i händerna på dem, som befiona sig här invid! Och om ni vill, kan ni förhindra detta genom att göra gemensam sak med 083. Innvan jag fattar något beslut, svarade jag, vill jag först bege mig till mia förman, hr krigsmini stern, och delgifva honom hvad som tilldragit si, Jag begaf mig också genast Git, alltjemt Atfö af hr Steenackers, som icke mera lemnade mig. (Allmän munterhet.) Jag trädde in hos grefven af Palikao, som jag fann försänkt i en djup sorg. Ian trodde, att hans son, en ung, mycket förtjecstfull officer, hade fallit vid Sedan. Han visade sig nu vida tillgängligare än på morgonen. Han sade till mig: Revolutionen är ora fait sccompli. Om ni icke åtar er att leda affårerna, är allt förloradt. Visserli gen kan äfven i dett tyckligt, men ; åtminsione skola soldaterna förena sig omkring er. Efter detta sartal återvände jog til de Ville. Jag återfann d naden var, att den nu bl G lem (Skratt.) Jag lät förstå, att lo g hela måste anförtros åt på det vi skulle kunna samla soldaterna omkring css. Mangick in i derpå och jag utnämndes till president för försvarsstyrelsen, til! bvars vicspresidant Jules Favre utsågs. Två af mina kolleger, hrr Conti och John-; ston, hafva här i Versa försäkrat mig, att samma dag hade deputationer från lagstiftande kåren infunnit sig bos mig. Jag kan icke numera erinra mig detta. Den 3 eller 4 September mottog jag visserligen mer än bundra deputerade, men jag kan icke eriara mig att ha sett någon deputation fråa lagstiftande kirea. (Conti begår ordet.) Tillåten mig för öfrigt uppriktigt säga er, att om någon at dessa deputationer hade til uppgift att uttrycks lagstiftehde kårens önskan att öfvertaga regeringen, så skulle denna önskans uppfyllande ha varit en omöjlighet på grund af de bävdelser, som tilldragit sig sedan morgonen. Ty kejsardömets lagstiftande kår utan kejsardömet var en orimlighet. (Lifliga bifallsrop från venstern.) Jag kan försäkra er, på grund af miva minnen från föregående statshvälfningar, att revolutionen af 1870 icke hade någon likhet med de andra. Tuilerierna anfölios icke nu, det var mot lagstiftande kären massan vände sig. Denna församling, om hvilken jag endast talar med vördnad, värdigas tro det, var enda förersålet för folkets vrede. HAvarför? Derför att hon voterat detta krig mot olkets vilja, ja motsin egen. (Lifliga bifalisrop.) illåten mig att från början till slut få framställa historien om Paris belägring, hvilken blifvit så j vanstäld. Jag vill nu direkt besvara hrr Louis Bilancs, Peyrats, Guienets och deras koilegers motion. (Schölcher: Det är icke vår motion, vi hafva återkallat den; från högern: I hafven återtagit den, men den utgick från er.) Jag hör från venatern sägas, att motionen blifvit återkallad; men så vidt jag vet, har den endast blifvit återkillad af hr Toupet des Vi , och des3 upphofsmåns namn stå qvar i hvilket fall som heist. Dessa till härkomst, vanor och ålder så olika må hvilka denna dag samwmanträdt i Hötel-de-Vi för att fortsätta försvare hvilket blifvit brutet genom oiyckan vid Sedan, hängAfvo sig åt ett nästan fört t företag. Da första ord som jag yttrade vid mia återkomst till Hötel-de-Vili voro dessa: Medgifven I iaför mig, att I ert nen Gud, familjen och ezgendomsrä:ten ? Hr Jul Favre sgaf ett jakande svar, och ingen Rochefort, motsade honom. Styrkt af d klariog, uppbrände jag miva skepp bakom och antog beslutsamt presidentplaisan i fö styrelsen. Sedan 15 4r har jag etårdakt p Cassandras roll. Före fiendtligheteraas början i Juli månad icfarn jag mig hos en framstående politisk personlighet, framstående äfven som enskild menniska, och åt hvilken jag yttrade: Min herre, Frankrike och armån gå en säker olycka till mötes. Jag bar beskrifvit orsakerna dertill i ett arbete, som jag härmed har äran öfverlemna er. j Försynen ville, att denne man skulle blifva vår j kollega. Jag har 21 erinrat honom derom. (Generalen ser åt den bänk, der greve Daru sit-1. jer.) Grefre Daru, jag beder er vara mitt vitnel (Låpgvarig rörelse. Grefve Daru böjer hufvudet såsom tecken till bifall.) Vid samma tid deponc rade jag hos hr Duc!oux, notarien, mitt testamente. Det gifves få handlingar, jag vet det, öfver hvilken man skämtat så mycket utom kanske planen för Paris försvar. Äfven de mest skeptiska andar torde emellertid kunna fatta, att i en så allvarsam belägeuhet och då det är fråga om oa masa testamente, som går döden till eler Stminstone tror sig göra det, denna handling hade en viss betydelse. Talaren uppläste här sitt testamente, ur hvilket vi meddela följande: Jag beder Gud aflägsna från mitt land de olyckor som heta det, och som det och des :e!30 gkulle ha förtjenat. Om lyckan vände si t 033, skuile man genast få se anklagelser för törräderi fram j: ställas mot generalerna. Fienden skall endast roöta. oordniovg, ty dea förberedelse, som sade vara. follständig, fiones icke. I denna kris s SAT dömet gå under och vårt kära Frankrike. blitva djupt skakadt. Gud bjelpe det Talaren fortfor derefter: i I slutet af September, då inspärrningen började, gingo mig mina kolleger, som icke voro vane vid att : vara inspärrade (skratt), in på lifvet och uppfordrade l, mig att göra reda för ställningen. Härmed åsyftar jag ): isynnerhet herrar Jules Favre och Picard. Jag svarade dem: Det är en oemotståndlig militärisk grundsats, att en belägrad stad, som icke utifrån ucderstödjes af en armå, nödvändigt faller i de beiägrandes I: bänder. Som det nu icke finnes något slags undsättningsarmå, som kan komma att befria oss, tror jag helt enkelt, att vi äro samlade här för att begå en heroisk dårskep! Jean Brunet begär ordet (buller). Talaren fortfar: Men, tillade jag gepsst, denna heroiska dårskap är absolut nödvändig för att rädda Frankrikes ära. Och hvarföre dölja det för eder — jag hyste i djupet af min den tanken, att Ame-l, riza skulle erinra sig Lafayettes storartade fälttårn, att England i skulle ha glömt de tjenster vil ort det vid I mann, att ändtligan Italien skulle I ra sig Solferino! (Lifligt b.fall.) Detta var enl: 2k naivitet, jag erkänner det, men hon var ji kanske aktningsvärdigare och mera politisk än den likgiltighet för våra olyckor, i hvilken ntlendets regeringar inreslutit sig. Framtiden skall bevisa det! (Allmänna bifallsyttringar.) Jag vill nu skärskåda de händelser, för hvilka jag åtager mig ansvarigheten. Jag anmärkte nyss de illvilliga uttydningar, tll hvilka alla dessa detaljer kunoa gifva anledning i utlandet. Jag inskränker mig till att på förliand protestera deremot, emedan jag likssom i alimänbet bretagnarne : alltid trott på Gud! Efver min aktoingsvärda kollega, hr Pelletan, upprepar äfven jag: jag älskar vedervärdigheterva. De ha en kraft, som inverkar både på den fi siska och den moraliska helsan.