Jag aflägsnade mig med denna stora olikhet åsigter melian honom och mig; men jag bör hä säga, mina herrar, att jag hvarken direkt ellerin direkt förkättrar general Palikaos afsigter. Ha var genomträngd af sina åsigter, jag af mina — vi voro icke af samma tankar. Jag iostälide mig i kejsarinnan-regentinnams kon selj, som utgjordes, såsom man vet, af senaten president, lagstiftande kårens president samt pre sidenten i conseil prive. Der möttes jag ånyo oci mer än förut af stora svårigheter. Min lagiydig het, min ärlighet voro ej tillräckliga att afväpn: dem, som ådagalade sitt misstroende till mig. Er dag ställde man till mig den frågan, hur jag, händelse af en insurrektion, tårkte försvara lag stiftande kåren och Tuilerierna. Jag svarade här på: Kejsaren kan råka ut för en ny motgång kriget. Inträffar en ny sådan motgång, så räkner ej på att I kungen, sedan ea fjerde batalj förlo rats, vinna en batalj i Paris. På moralizk väg måste en batalj i Paris förhiniras. Allt det mo raliska anseende jag åtnjuter skall jag ställa til regeringens förfogande, men jag är och förblir öf vertygad om, att i fall I räknen på att med bajonetter upprätthålla kejsarens regering i Paris, ge. dan en ny motgång tillstött, så skolen I icke lyckas. Jag ber, ursäkten låten mig anstränga mig för att afligsna möjligheten af denna konflikt inför Paris; ingen batalj, I kunven ej belier leverera någon sådan, ty I tafven iogen garaison. Den 14 kåren hade nyss blifvit skickad till skådeplatsen för krigsoperationerna. Endsst den 13 kåren återstod, och denaa var ännu endast på väg att bilda sig, på väg att organisera sig. Denna förklaring blet början till min onåd. Lagstiftande kårens president, senatexs president och kejsarinnan sågo i sjelfva verket i denna förklaring en bekräftelse på de misstankar för, hvilka jag var föremål. Man sade mig att jag icke ville strida och ått det säk: en under förhandenvarande förhållanden var möjligt att försvara lagstiftande kåren, att försvara Tuilerierna. Jag svarade, att jag icke skulle låta någon militärisk utväg att uppfylla denna pligt gå mig ur händerna, men jag tillade, att oron i sinnena och den upprörda stämning, som våra olyckor framkallat hos befolkuiagen skulle göra detta försvar till ett af de svåraste. Under dessa förbållanden blef jag så smärtsamt berörd af det misstroende, som visades rig, att jag påminde om hvad jag sagt kejsarinnan nemligen att jag var den siste af kejsarens tjenare som skulle velat se sitt namn under ett offentligt dokument. Från detta ögonblick, mina herrar, alitsedan denna kris, blef jag icke mera kallad till regerisgskonseljen Jag märkte, att krigsförvaltningen icke mera stod i någon förbindelse med mig, och en dag konstaterade jag till min stora förvåning, till min stora harm, att en preussare, som arresterats utom linierna, vid Loire åt Gien till, skul!e arkebuserag, att således process:n mot honom bade utförts och or i til hans afrattande utan att jag, guvernör i ansvarig för den militära lögskipvingen under belägringstil!ståndat, blifvit underrättad derom. Jag begaf mig till kovzeljen. Jag förklarade att jag, oaktadt all min hävgifvenhet, oaktadt mitt eslit att strida och att icke draga mig tillbaka, jag skulle se mig tvungen dertill, då jag icke betraktades såsom en länk i den militäriska organisationen och ministerns order gingo förbi mig Konseljen tycktes gifva mig rätt. Krigsmivistern ville draga sig tillbaka och ingaf sia afskedsansökan. Det var endast med största möda kejsarinnan-regentionan kuvde förmå general de Palikao att återtaga sitt beslut. Den 3 September hade jag genom fakta af sarama natur och lika vigtiga som dem jag anfört erhållit ny visshet om at: krigsministern afbrutit all slags förbindelse med mig ända till den g att jag icke var underrättad om den fiendtliga invassionens framsteg. Jag tann mig nödsakad att hov ministern reklamera officie! underrättelse om preussarnes framryckande, hvilka närmade si i fem lieueå om dagen. Jag kände dessa vigtiga detaljer endsst genom tidningarne. Vid denna tidpunkt, mina herrar, ti te jag kela dagsroe vid beföstniogarne. En ufton, då jag återkom från fortena på södra sidan, der jag tillbragt dagen, hejdades jag af en geveral, som såg mig passera gatan, och gade till mig: En stor olycka bar inträffat vid Sedan. Underrättelsen derom har denna eftermiddag kommit till Paris Oron i sinnena har nått sia böjd. Jag skyndade hem. Jag måste gifva order för att förekomma e möjliga resultaten och den kris, jeg fruktot. Här, mina herrar, möter jag ett dokument, som är af ett ursprung hvilket jag skulie vilja kalla providentielt. Det är lojaliteten bos en inom armeen mycket aktad general jag har att tacka för detsamma, och jag gkulle derförutan icke annorlunda än gerom personliga försäkringar kunna konstatera de fakta! iag har att meddela eder. Detta dokument är officielt och låg på min byrå Talaren uppläste detta bref, som var af hufvudsakligen följande lydelse: Herr general! Krigsministern har tillställt mig ett bref, hvari han för den händelse, att några maunifestationer mot ordsvingen skulle ega ruw i Paris, aobefaller mig att genast vidtaga nödiga åtgärder för att undertrycka hvarje försök till oordning. Jag skyndar att ha den äran underrätta er derom. Jag vill låta er veta att i hvarje kasern en bataljon är färdig att rycka ut. Två bataljoner gendarmer till fot och två eqvadroner gensdarmer till häst skola likaledes vara i ordning m. m. Efter att ha igenomwläst detta bref, hvarom han säger sig aldrig ha talat med genersl Soumain, betonar general Trochu att de mest allvarsamma fakta vsder de svåra omständigheter, i hvilka man befann sig, att alla de bändelser om hvilka han bort blifva direkt underrättad genom kr ministern, endast kommit till hans kännedom nom officerare, som stodo under hans befäl. var, tiliägger han, offer för en verklig in Hvad j2g säger om trupperna, det säger jag äfven om nationalgardet. Det kommenderades af min gamle vän, general La Motterovge. Jag har icke setc honom; men han kan säga er, att nationalgardet mottagis sina order direkt utan att de gått genom mina händer. Följande morgon begaf jag mir till Tuilerierna. Jag fann kejsarionan omgifven af bekymrade personer. Jag sade till henne: En stund af stora faror har kommit. Säilsamma och oroande saker passera bär. Nu är icke ögonblicket att framsiälla några anklagelser. Jag skall icke öfvergifva er, men var öfvertygad, att bvad jag en gång sade i konseljen var sanning. Jag har icke mottagit någon order, någon underrättelse . Omkring kl. 1 e. m. träffade jag den hedervärde general Lebreton, som var en af lagstiftande kårens qvestorer... (ålla rikta sina blickar åt den sida af tribunen, der de deputerade sitta, bland hvilka befipner sig general Lebreton) Då han infann sig bos mig, var han upprörd. Han yttrade sig på följande sätt: (Jag ser den der värde generalen; ban kan kontrollera hvad jag säger.) Gereral, faran bar nått sin böjd. Eu ofantlig folkmassa har samlat sig på quaierna och vill intränga i församlingen. Trupperna ha låtit öfverflygla sig. Ni ensam kan genom ena personlig ansträngning eflågsva faran.. — Jag br här, 8v8rade jag, offer för en afskyvärd intrig. Trupperna ha i sjelfva verket blifvit posteraide på grund af andra order än miva Jag vill icke påstå, att saken stått annorlunda, om det varit j si vit order; mer jag vill ådsgaläggs, a offer för bandliogar, som jag icke ers Ke på, ända till det ögonblick, då jag befioner mig inför mina domare, det vill säga inför eder. Hvad general, tillade jag, vill ni att jag ezsam skull hejda en half million menniskor? Detta är icke möjligt. Men jag vill dock försöka hvad som kan försökes. Jag vill begifva mig till kammaren. — Tio minuter derefter stog iag till häst. Jag skickade general Schmitz till Tuilerierca för stt tillkännagifva hvad jag ämnade göra. Jag passerade quaien och intrångde utan svårighet på Tnilerigården. Här blef jag vitne till ett skådespel, sådant jag aldrig sett, ehuru jag förut gett revolutionerna år 1830 och 1848. En hop ursinniga mennviskor trängdes omkring mig. Dystra gestalter ka