hvilken det gäller den intresserade personens egen värdighet. Picard synes ha lagt dessa anmärkningar på hjertat; ty han afgick frår embetet nästan i samma ögonblick han mottagit det. Afsigten att visa, att han var väl ansedd, då han afgick såsom minister var uppnådd, och han lemnade nu sitt embete för att visa, att han icke egde det slags ärelystnad, som hans motståndare tillade honom. Som man redan vet, äro flere af kommunens ledare, som enligt de franska tidningarne skulle ha stupat i striden eller blifvit skjatne på stället, ännu i lifvet och befinna sig nu i rättvisans händer. Bland dem må äfven nämnas Lullier, som skulle ha stupat få den sista barrikaden i Belleville. Han hade tvärtom hållit sig undan; de sista dagarne lyckades polisen tå reda på honom. Han hör till dem, om hvilka man icke riktigt vet, haruvida de skola räknas till de moraliska vidundrens eller till de förrycktas kategori. Möjligen hör han till båda klasserna, alldenstand en hög grad af demoralisation rubbat hans förståndsförmögenheter. Han visade sig alltid i sällskap med gossar och satte sin stolthet i att visa, till hvilken grad han förderfvat dem. Hans favorit var en gosse på, elfva och ett halft år vid namn Henri, vilken gick med revolver i bältet och gevär på axeln. Henri är redan en hel karl!? utbrast Lullier, då det var fråga om Paris brand, han tänder eld på hvilket hus som helst jag anvisar honom?. Till de återuppståndae höra vidare, som man torde erinra sig, konstnären Courbet, kommunens minister för de sköna konsterna, och kapten Rossel, en lång tid kommanens krigsminister. Hvad dessa tvenne män angå, tyckes det icke kunna betviflas, att de höra till den talrika klass af dem, hvilkas motiv varit en sårad fåfänga. Verlden gjorde i deras tanke icke rättvisa åt deras stora förtjenster, och derföre begagnade de tillfället att göra verlden så mycket ondt de kunde. Kommunen och dess såkallade principer frågade de icke mycket efter, och de ha också på det bestämdaste förnekat sina förra kolleger. Man bade ?gjort dem orätt, det var hela ssken, och de gjorde gemensam sak med kommunen endast för att hämna sig. Rossel sade detta rent ut i det förberedande förhöret, och Courbet erkände detsamma indirekt. Moniteur Uoiversel meddelar utförliga underrättelser om båda dessa mäns gripande, Courbet blef arrester-d den 8 om aftonen i ett hus af misstänkt utseende vid Rus S:t Gilles MT. Då polismäcnen inträdde i det af rök uppfyllda rum, der han befann sig, satt han i skjortärmarne ock var sysselsatt med att iarätta sitt gömställe — en smal gång mellan sängen och väggen — så komfortabelt som möjligt. Då poliemäoanens chef lade handen på hans axel med dessa ord: ?Ni är min fånge?, sade han: ?Jag är icze Courbet; om ni ser riktigt på mig, skall ni öfvertyga er om att nå tager miste?. Polisagenten kunde icke låta bli att le, då han hörde Courbet försäkra hvem han icke var, utan att pågon hade sagt, för hvilken man tog honom. Det är visserligen svårt att känna igen er?, sade polismannen, då pi tagit bort både ert här och skägg, men ni har icke tagit erjröst med i räkningen, den förråder e?. : Courbet gaf nu saken förlorad, påtog darrande en rock och gick bort med polismännen. Sedan hans identitet blifvit officielt konstaterad, fördes han i ett provisoriskt fängelse, der poliskommissarien Berillon höll det första förböret med honom. Hvarför slit ni er till dessa banditer?? frågade Beillon. ?Det var för att hålla dem i tygeln4, svarade han, ni vet väl att jag är ur stånd att göra någon skada4. Hvarför var ni så ifrig lör att Venddmekolonnen skulle omstörtas?4 ?Ja, hvad skall man säga? Jag kuade icke beherrska mig... Hatet till detta barbariska mocumenrt (Courbet var, som bekant, en olycklig konkursent till ritniogar för cffentliga monumenter) gjorde mig blind. Jag har icke sett mitt namn under något, som var riktadt mot nationalförsamlingen. Deltog pi i kommunens hemliga sammanträden ?? ?Nej, till dem kom jag aldrig. Om jag vetat att de uslingarne skulle komma att skrida till mord och brand, skulle jag straxt ha brutit med dem.? Förhöret räckte omkring trefjerdedels timme, och under hela tiden sökte C-urbet med de ömkligaste undanflykter ständigt bevisa, att han icke haft någon del i kommunens förbrytelser. Såsom man kanske påminner sig berättades det med största bestämdhet, att medlemmen af kommuners Vältärdskomitö br Billioray blifvit skjuten dagen efter truppernas intåg i Paris. Den 6 Juni anmälte emellertid en qvinna för poliskommissarien i 7:de arrondissementet, att en medlem af kommunen höll sig dold i ett has vid Rae de Temple. Det betecknade huset bief genomsökt, men utan resultat, och hölls under sträng bevakning. Emellertid tyckte en af polismännen att med portvakten ej förhölle sig så alldeles helt och af grannarne fick han veta, att den nuvarande portvakten ej varit i huset före truppernas inmarsch i staden. Den misstänkte blef nu anhållen, konfronterad med flera personer och igenkänd såsom varande Billioray, medlem af välfärdsutskottet. Efter ett skarp förhör erkände han också gin identitet och framiemnade några papper, genom hvilka flera medlemmar i provinserna af föreniogen Ioternationale blifva svårt komprometterade. Han fördes till Versailles för att ställas inför krigsrätt. Om den andre så kallade Billioray, den skjutoe, erfar man följande upprörande detaljer: Han lär ha varit en stackars oskyldig bavdtverkere, som hade den otaren att ha likadan hatt och likadant skägg som Billioray och derför af trupperna betecknades såsom varande medlemmen af komiaunen. Han erbjöd förgälves att få bevisa, att han icke var den person iran tog honom för och förevisade åtskilliga a oc FN ror Ua fli