Ålliance vill alskaffandet af gudstjensten, ... afskaffandet af giftermålet såsom en Politisk, religiös, juridisk och civil inrättning... Hon begär, framförallt, afskaffandet af arfsrätten, vå det att besittningsrätten må vara lika ned hvar och ens produktion,.. Men, säger man, det är endast en sektion af Ioternationalesom talar sålunda, Må man då läsa kongressens, i Brässel år 1868, tillkäpnagitvanden: Kongressen erkänner att arfsrätten bör follständigt och i grunden blifva afskaffad, och att detta upphäfvande är ett af de oundgängligaste vilkoren för arbetets frigöTande., . Att afhända menniskan: rätten att synligen ådagalägga sin tro; rätten att åt den förening han ingått gifva helgden af ett lagligt elter relfgiöst kontrakt; rätten ett till sina barn öfverlåta sina egodelar; — det var icke nog, man måste undertrycka sjelfva egendomen: Hvarje hosegare som vill athyra en fastighet bevisar derigenom att han ej behöfver henne: må hon exproprieras. (Tartaret.) Jag begär den sociala uppgörelsen (liqvidation) och med social uppgörelse menar jag alla nuvarande egendomsegares expropriation. (Bakounin.) Utmaningen är mottegen. Kriget är hädanefter törklaradt, och det skall icke sluta förrän den dag då proletären blir segrare; då grafarbetarne kunna säga: våra äro grufvorna! jordbruksarbetaren: vår är jorden! arbetarne i alia yrken: våra åro verkstäderna! (Adresse des ouvriers de Lyon, den 16 April 1870.) Alla d2 inrättningar på hvilka, i alla tider, de civiliserade samhällena hvilat äro således dömda. Men det är ändock icke nog: Det som i grunden och ohjelpligen skiljer 033 socialister ifrån de mest radikale politieko män, det är att för dessa se.are friheten är allt, helt och hållet allt. De säga: friheten först, den ömsesidiga ansvarigheten sedan. Denna devis är helt och hållet ologisk. Vi säga, och vi skola icke tröttna att äterupprepa: Den ömsesidiga ansvarigheten först, friheten sedan. (Progreås du Loiret för den 29 April 1870 ) Ioternationale går ännu längre: Röspail och Rochefort vilie vara socialister, men de kunna icke, ty såsom alla dessa demokratiska borgare, utgå de från en alldeles falsk synpunkt, nemiigen den individu1870.) otenen (Internationalen för d. 23 Jan. 70. Se der således friheten i sin tur dömd. Det hade varit en skymf för henne att blifva sparad af de män som genow så många utmaningar till rättvisan, förståndet, och samhällets samvete, äro så brottsliga. Man måste bålla dem räkning för att de hedrat triheten genom att proscribera henne. Fosterlandet var qvar. AÅAfven detta är upphäfdt af dessa vanvettige. Liksom kapitalet icke har fosterland, bör ej heller dess offer hafva något. Vi arbetare, vi böra icke hafva det., (Manifest de la section de Barcelone.) Och må de, som vilja öfvertyga sig derom att dessa missioster till drömmar icke äro, för dem Bom drömma dem, annat än teorier, inse sin villfarelse: Det som folket skall vilja, skall det ock utföra. Det som man icke vill bevilja det, skall det sjeli bevilja sig. Om det lilla antal, som nu regerar os3, vill försöka vapnens brak, må det skylla sig sjelf att det blir förkrossadt. Men allt skail utföras ordentligt, derför att allt skall göras af don stora majoriteten. Ingen diktatursef några få, eftersom det är hela folket gom skall verka. Folket skall fortgå på sin väg, sändande föraktfollt dem i rännstenen, som vilja hindra det i sin gång.. Och hveilken skall den politiska formen bii för denna pya verlid, utgången ur proletariatets seger? Monarkisk? Nej, utan tvitvel. RePpublizansk? Nej icke mer det: I betraktande deraf, att all styrelse eller Politisk makt icke är annat än en organisation som af bourgeoisien skall exploiteras och genom den formel som kailas jaridisk rätt; att allt deltagande af den arbetande klasser i den borgerligt goavernementala politiken icke kan hafva annat resultat än att betrygga sakernas nu befintiiga tillstånd, hvilket åter skalle paralysera, omintetgöra proletariatets socialistiskt revolutionära verkan, förordar den romarcska koogressen bos alla sektioner af arbetarnes internationella föreniog att helt och hället afstå från allt görande och låtande som har till ändamål att omekanpa medelst natiorelt politiska reformer..., (La Solidarite för den 11 April 1870.) Iuternationale har måst börja genom att rensa terrängen och, såsom hvarje statskunskap, med hänsyn till arbetets frigörande, fionande sig förlamad genom de reaktionära elementerna, har hon först måst från sig skilja alla kända politiska systemer för att kunna, på den borgerliga verldens ruiner, grunda den ganna arbetarnes politik, den politik som är den Internationella föreningens. (LEgalite de Geneva.) Kaa man då icke åtminstone ana hvad den segrande Internationales styrelse skail blifva? Samliogen af de tör motståndet bildade sällskaperna skall bilda kommunen i framtidena och regeringen skall ersättas af samfund och yrken säger kongressen i B:issel 1868. Detta är dankelt, det är obegripligt. Men lät vara, Internationales vishet har uttalat sitt orakel: må folket med ödmjukhet böja sig och bereda sig att undergifvet och blindt utföra hennes arbete; att uppfylla det målsom blifvit det förelagdt af dess herrar. Under tvenn2 månader hafva dessa Inoternationales apostlar och lagstiftare hållit Paris i sina händer och de hafva tillämpat sitt program: ingen frihet, ingen egendom, intet fosterland mer, De hafva dertill togat sitt eget tyranni, en oväntad inledning till folkets regering genom sina samfunds och yrkesstyrelser, det inbördes kriget, visitationeroa i heminen, medborgarnes fängslande, fångarnes aflifvande och den förat med kallt blod begiutna och ordnade branden; brännandet af da monumenter som utgjorde verldens beundran, och af privata hus, en brand som uppslukar såväl den rikes som den fattiges boning. Sådana saker formuleras icke i för fattvingar, de kuvgöras icke vid kongresserna — men för de klarsvnte var det tvdlist att