. — Nya riksbrefmärken skola från den 1 Jul införas vid alla nordtyska postkontor. — Marsano. Genom de österrikiska tidningarn har nyligen gått följande notis: Den 11 Mars af led i Görz fältmarskalk-löjtnanten Wilhelm voi Marsano, författare till det bekanta lustspelet Hjel tarnes. Detta är väl dock, skrifver en tidning, e! alltför tarflig dödsruna öfver en man, som stigi till en så hög samböllsställning, som räknades til hjeltarne af 1813 och som förskaffat sig ett nami i den tyska litteraturhistorien. Vi vilja derför nå got uppehålla oss vid denne mans intressanta lef nadsbana. Wilhelm von Marsano föddes i Prag den 3 April 1797, och var redan vid tidiga år bestämd för krigarebanan. Den unge löjtnanten var så på fallande vacker, att han i Prag allmänt kallade: Alcibiades af Prag... I denna tidiga period a hans lif inföll som en majdag kärleken till der sextonåriga Henriette Sonntag, som då gick uti sångskolan i Prag. Hur ofta har ej gretvinnar Rossi (Sonntag); hur ofta har ej den blinde fältmarskalk-löjtnanten tänkt på denna innerliga förstar kärlek! Ur dessa kärleksdrömmar väcktes han af krigstrumpetens smattrande, och den unge löjtnanten fann många tillfällen att utmärka sig genom tapperhet under befrielsekrigen 1813—1815: Under den långa fredstiden lefde och verkade han i Italien. Trögen sin kallelse, egnade han sin lediga tid åt konst och litteratur, och under det erkehertig Rainer såsom viceskovung i Italien residerade i Milano, egnade skalden sig uteslutande åt konsten och dess bedömande, och han blef den förnämsta medarbetaren i tyska tidskriften Echo; ofta var han till och med dess hufvudredaktör. Hans kritiker visade, att det ej varit förgäfves han umgåtts med Tadvig Tjock, hans egna sånger uppenbarade hans episka och lyriska talang. . Sin förnämsta verksamhet egnade han åt scenen. Annu i dag ger man öfverallt Verdis, Rossinis, Bellinis och Donizettis operor så som Marsano den tiden arrangerade dem på La Scala i Milano; ban satte baletter i scen på ett sätt, som väckte de erfarnaste balettmästares förvåning; han förde den obekanta, i yttersta torftighet lefvande Ristori till glans och ryktbarhet, och han skref pjeser, som spelats på alla tyska scener, Die Heldew, Brautschan, Spessart,, Fortschritt m; fl., så att Henriettes Sonontags första kärlek ända till 1848 räknades till de mest firade diktare i Österrike: Men af detta stormens år träffades ban liksom af en stor olycka: hån förstod ej sin tid, han blef stum som skald och drog sig missnöjd tillbaka. Efter 45 års tjenst som officer tog han afsked och giog sig såsom pensionerad fält. arskalk-löjtnant ned i det förtjusande Görz jemte sin familj. Sin maka hade han -erbållit i Bologna, hon var en matkisinna Zambeccari, en qvinna af bländande ekönhet, som skänkte honom fyra barn. Det tjusande Görz, paradiset vid Isonzo, beläget få mil från det gamla bistoriska Aquileja, kallas med rätta för? sitt: herrliga klimats skull Österrikes Nizza. Här sökte M 0 ro och förgätenhet och den. generation, som han icke förstod, glömde diktaren mycket snart. :Håns villa Monte-Santo blef snart samlihgsplatsen för alla främlingar, men här träffades ban åf ren bård pröfning — han blef blind; — Bortglömd och blind — en svår lott för en man, som i sin: ungdom varit Alcibiades af Prag,, och hans öriginelia lefnadssätt förskaffade honom snart namnet den besynnerliga gubben i Isonzö. Han steg nemligen upp kl. 5 på eftermiddagen, då han intog sin frukost, kl. 9 på aftonen ät han sin middag, vid midnatt drack han sitt t och kl. 4 gick bön till sängs: Mottägningen i hans salong egde tum mellan kl. -6 och 10 på aftonen. Då fingo; gästerna se en vacker gubbe med en imponerande gestalt, som erinrade om Göthe, den breda tankedigra pannan omgafs af ett tjockt hvitt hår. En präktig organ gaf ett synnerligt behag åt hans berättelser, och hvar och en som besökte honom de aftnar då han ej led af gikten, förde med sig derifrån den äfvertygelsen, att Mårsano skulle Ha blifvit en stor skådespelare, om han egnat nig åt scenen. Blind ock glömd — en sorglig lefnadsafton i en så rik omgifning! Den 11 April gjorde döden slut på hans lidanden; han var då 77 år gammal. Hans Brautschau hafva Berlin-teatrarne skyndat sig att ånyo upptaga — hans Hjeltarne är fortfarande ett repertoire-stycke, som gör Marsauos namn odödligt. — En tysk italienare. I Göteborgs-Postens krönika för i lördags läses: Förgäfves arrangerar hr Strakosch å Lorensberg vårkonserter, vi låta ej lura oss: det är ingen vår, lika litet som ignor Mosca är någon signor. Detta är för öfigt en rätt lustig historia: Hr Strakosch, som paktadt alla ett skiftande teaterlifs vidrigheter, ortfarande fasthänger vid tanken på bildandet af ett italienskt operasällskap, här eller annorstädes, och kämpar för detta mål med samma ihärdighet om Liss Olof Larsson mo: kungliga teaterns betånd, hade i Hamburg fått höra en frisk, stark ch klangfull baritonröst som behagade honom ch hvars egare han naturligtvis genast engageade. Men det fanns ett aber och ett verkligt yskt ändå, ty sångaren var german till börden ch hette helt blygsamt Fliega. Ei, du verdammte Heger, tänkte den slipade improssarion, du måsitalieniseras. — och eå begaf det sig, att hr eye i flygande fläng blef förvandlad till signor Hosca, ty så heter fluga på italienska. — Genealogisk upptäckt. En irländsk tiding, som utgifves i Nordamerika, bar utfunderat åtta auledniogen till att general Moltke kuntat esegra Mac Makon och Chavzy och har tillika evisat, att det icke är någon skam för fransmänev att de dukat under i deuna kamp. De nämnda eneralerna äro alla tre af irländsk härkomat. foltke härstammar från en ryktbar irländsk adlig ägt, den tappra Mulcaby. Hans farfars far utandrade till Danmark och antog der namnet foitke Mac Mahon bär fortfarande sitt irländsa namn. Chapzya familjoamn är egentligen i; banghuessy, ban härstammar fråa en gammalj