För ingen del! Mer, som jag redan nämnt, är min tant — jsg menar miss Clare — särdeles angelägen om att ingen går in i djurgården; och ehuru jag ej betviflar att hon skulle göra ett undantag för er, så — ni förstår säkert — jag vill åtminstone så gerna boppas att ni inser huru — huru verkl gt ledsen jag är öfver att nödgas störa er promenad., Jag är också verkligt ledsen., svarade den obekanta helt naivt; zen om miss Clare inte tillåter det, så måste jag naturligtvis afstå från mitt nöje. Jag visste ej att jag gjorde någonting orätt. Det har ni inte heller gjort., inföll Lester, Denna lilla djurgård är i alla fall ej den bästa promenadplatsen här och det kan inte uppstå det ringaste tvifvel om att ni är välkommen att gå här så mycket och ofta ni behagar. Jag hoppas ni ej skall låta mig frukta att jag sårat er och att ni ämnar öfverge Earles Dene. Detta skulle i sanning göra mig ledsen. Jag tackar er, svarade hon litet stelt. Ni är mycket god och jag har ju intet skäl att känna mig sårad. Lester insåg i ögonblicket att hans sista tal icke var skickligt utfördt. Jag är glad deröfver, tillade han hastigt. Jag varrädd att ni ej ansåg er ha blifvit bemött med tinbörlig artighet. Den osskanta steg ned från sin upphöjda plate, betänkte sig ett ögonblick och yttrade rpå: 2 vJag ber att ni ej må tänka derpå. Det är jag som är skyldig att göra min Ivsäkt; men som jag har varit härredanmånga morgnar utan någon anmärkning, ansåg jag mig inte göra någon skada dermed. Hon teg några sekunder och tillade derpå mel liflighet och med en min af ärlighet: