1 en skål för vcivilisationen, i den tyska skolläraren gestalt. Ordföranden Bohm utvecklade derefte skålen derhän, att ban hoppades att den tysk nationen skulle komma att aflösa den franska äran att gå i spetsen för civilisationen. — De väckte protester, troligen emedan man tyckte at fermanorna redan gjorde det. En skollärare ut rast till och med entusiastiskt: Jag protestera deremot, ty i epetsen för civilisationen går Nord Tyekland, i dess spets Preussen, i dess spets Bran denburg, i dess speta Pestalozzi-föreningen och dies, spets Bohm, lefve han!s Nu veta vi de alltså. — Gömdt är icke glömdt. I JSönköpingsbla det berättas. Då agsessor —g i början af näst lidne Jantiari månad granskade och genomgick förra årets inkomster och utgifter, påträffade har bland sina papper en liten annonationsbok, på hvars första sida stod skrifvet: Glöm ej att an teckna samt årtalet 1840, samma år då han som glad student inskref sig som juris studiosus i ju ridiska fakulteten i Upsala. Gamla minnen bör: jade vakna i häns själ, han bläddrade blad för blad i den lilla minnesrika boken och hastigt fick han ögonen på följande ord: Lånat af Fredrik D. T. sex rår vid en svyck på Flustret,, och som denna anteckning ej var öfverkorsad, kom han närmare att tänka på saken, hvarvid ban ej kunde erinra sig att hafva återbetalt sin kamrat detta lilla tillfälliga ficklån. Det händer isynnerhet vid akademien, bland glada oegennyttiga kamrater, att man anlitar en god vän om ett ficklån på några dagar tills reket kommer; men det inträffar dock stundom att detta lån blifver obetalt, till följd deraf att låntagaren antingen tagit någon framtidsexamen och tvärt lemnat staden, eller RN någon annan händelse förflyttat sig derrån. Den gode assessor —g hade ej betalt sin gamla skuld, det var han säker på, och som han nu var i goda ekonomiska omständigheter, hade han ingen högre önskan än den att afbörda sin gamla skuld. Som Fredriks vistelseort och senare öden voro obekanta, skref han till en prest i hans fö delsebygd med anbållan att få nödiga upplysnin gar om honom. Efter en tids förlopp erhölls det svar, att han var en fattig landtbrukare, gift och hade flera barn. Han skref genast till honom, påminte om sin skuld, tackade honom för hans bjelpsamhet och skickade honom 75 rdr såsom ersättning för 31 års räntor. Emottagaren hade icke på länge haft en så glad dag som den, då han fick det oförmodade ar från Alcibiades, som han af kamrater kallades.