icke någon förändring i sakens natur utan endas ett uppskof med skänkens åtnjutande; ty det är och förblir alltid en skänk, då man befrias från en skyldighet utan att genom något tillskott hafva Talöst densamma, . I afseende på sjelfva ämnets utredning synes mig föga eller intet vara öfrigt att önska. Icke allenast under den nu fortgående diskussionen, utan ock i en mängd upplysande ströskrifter hvilka under den närmast Brflutna tiden utkommit, samt slutligen — sägom det öppet — ej minst from ett stort antal sakrika uppsatser i de större, ättre tidningarne, hvilka jag för min del, i strid med föregående talares årigt, funnit på ett synnerligen förtjenstfullt sätt hafva behandlat den vigtiga frågan, hafva alla dertill hörande omständigheter och förhållanden, för hvar och en som derom velat taga kännedom, blifvit långt, utöfver vanligheten fullständigt utredda. Framför allt synes mig detta vara händelsen med den del af frågan, som rörer den förmenta orättvisan af indelningsverket och de närvarande rustoch rotehållarnes anspråk att derifrån blifva befriade. Jag skall icke trötta kammaren med at: upprepa de skäl som bl.fvit anförda för att visa den fullkomliga grundlösheten af dylika anspråk och på ståenden; de äro så klara och ovederläggliga, at. också icke annat än de mest banala fresco kunnat deremot andragar. Såsom resultat af ärendets utredning finner jag för min del tre satser vara vbestridliga, och dessa vill jag derföre här måttina. Den första är att vårt försvar måste ordtas och förstärkas, så att det bereder landet den politiska trygghet, set för hvarje Bjelfständigt folk är det första vilkoret för dess tillvaro 2åsom sådant, Den ändra är att, när så förhåller äg när vi behöfva öka våra försvarskrafter, så Vi i första rummet taga vara på hvad vi hafva och icke bortkasta eller på låttsionigt sätt förspilla de tillräckliga tillgångar vi för närvarande ega, helst när det visat sig att hvad man nu vill förstöra under långa och svåra tider med ära bestått profvet. Och den tredje lika klara satsen är den att, när nu utöfver detta redan befintliga något måste göras för att värna samhällets, vår egen och efterkommapdes trygghet, så bör detta tillägg, denna ytterligare uppoffring, på ett rättvist och jemlikt sätt. på alla fördelas. Om jag tager dessa tre enkla satser till utgångsFnkt och tillämpar dem på de förslag, som nu jöreligga, kommer jag vid valet dem emellan till det resultat, att det af K. M:t framlagda är det, som i främsta rummet synes erbjuda en tillfredsställande lösning af frågan. Deremet kän jag allra minst godkänna det af utskottet framlagda förslagen som vill att indelningsverket, denna dyrbara el at vårt försvarsväsende, skall efter 15 år efterskänkas; och jag kan icke heller gilla den at en ledamot inom utskottet i detta förslag gjorda modifikation, som äfvenledes skulle bereda rustoch rotehållare samma skänk, fastän tiden för dess mottagande skulle uppskjutas något längre eller i T. Likväl vill jag dels för att visa tillmötesgående och dels derföre att jag ansor att klokbeten föreskrifver, att någonting hör göras, på det att man må komma till ett öoskligt slut i frågan, icke motsätta mig att några lämpliga lindringar i rustoch rotehållarnes skyldigheter tillvägabringas, så mycket hellre som i sammanhang dermed äfven vissa brister, som nu vidlåda indelningsverket, lättast skalle kunna afbjelpas. Åtskilliga förslag ha blifvit framställdn i detta afseende, men af dem torde det egentligen vara två som ådragit sig den mesta uppmärksamheten. Det ena är det som framlagts af de fem reservanterna i Första kammaren, och hvilket efter hvad jag tror, man i allmänhet tolkar något oriktigt. n har nemligen ansett detta: förslag vara liktydigt med indelningsverkets tillintetgörelse. För min del jag dock icke medgifva riktigheten af en dylik tolkning och jag tror ej heller, att deras mening, hvilka framställt förslaget, varit sådan. Dermed afses efter deras åsigt, lika väl som efter min, ingalunda indelningsverkets tillintetgörelse, utap. man har endast åsyftat dess reformerande. Man har erkänt, att indelningsverket är behäftadt med vissa brister såväl i militäriskt som i politiskt och socialt hänseende; och dessa har man sökt afhjelpa i sammanhang med den allmänna regleringen deraf. Utan tvifvet är detta ett vackert syfte. Men om man vid detta försök att lösa frågan icke kan sägas hafva alldeles misslyckats, har man likväl måhända kommit för långt, så att den vinst, som skulle erhållas å ena sidan, icke blott motväges, utan kanske till och med öfverväges af olägenheter å andra sidan. Derom är just frågan; och för min del är jag så tveksam om svaret derpå, att jag ej vågar förorda detta sätt att reformera indelningsverket och deri åstadkomma en viss lindring, nemligen så att detsamma utbytes emot en fix skatt, ty jag fruktar att rubbningen i hela institutionen skulle blifva så stor att sjelfva beståndet deraf äfventyras, hvartill jag för min del icke vill medverka. (Forts.) EK bage VVS sng mpnnegn grn