skötte han politik för sin egen, och han tycktes i det hela taget vara ett beskedligt kräk, fastän han agerar barsk demagog. Då revolutionens ström bade kastat honom in i inrikesministeren, trädde han icke upp med hatten på tre qvart, med stamande fötter och dundrande kommandostämma; an hade en dunkel känsla af att man hade gifvit honom en syssla. hvarpå han icke förstod sig det allra ringaste. Strax efter sin ankomst träffade han på en af de högsta embetsmännen, som höll på att Pecka ibop. Han fattade nu tag i hans arm och sade: Ni måtte väl aldrig tänka lemna oss? — Jo, det tänker jag verkligen, ers utvaldhet. — Men hur i all verlden ska det då gå med mig? — Ja, sannerligen jag det vet, ers utvaldhet. Jag har den äran att rekommendera mig. — Den olycklige Grelier ref sig i hufvudet och visste icke hvarken ut eller in. Efter två dagars förlopp kunde han icke längre uthärda det, och han anförtrodde sig åt en af vaktmästarne, till hvilken han sade: Hör nu, min bästa vän, ni kan rädda mitt lif! — Det gör jag med stort nöje, ers utvaldhet. — Visa mig en bakport, hvarigenom jag kan komma ut, utan att bli sedd. Mina hederliga embetsbröder, de skurkarne, hålla mig inspärrad i min minister, och de der karlarne äro inte att leka med. Om jag inte vill vara deras minister, så skjuta de mig; det fions inte något annat val. Hjelp mig derföre ut ur den här röfvarekulan. — Som ers atvaldhet befaller; men i sådant fall skulle jag helst vilja göra er sällskap... På detta sätt gick det till att Grelier slapp ur inrikesministåeren och kom tillbaka till tvättiorättningen och sin hustru, på detta sätt följande Diocletianus och Carl V:tes höga exempel. — Sekteriska rörelser ii Österbotten. En korrespondent till Helsingfors Dagblad skrifver från Gamlakarleby följande om der rådande andliga rörelser, i spetsen för hvilka en afsigkommen hemmansegare uppgitves stå: 1:o Sektens anhängare samlas, helst om söndagen, uti någon rymlig lokal i och för begående f gemensam andakt; härvid framträder en person och föreläser en predikan, vanligtvis ur dr Luhers huspostilla, eller förklarar ett stycke ur den hel. skrift; deremellan afsjungas andeliga sånger, nkannerligen de s. k. Hedbergska, som jemte ana förefinnas uti ett litet häfte sånger, utgifna i 2:o Man ger syndernas förlåtelse åt hvarandra, senom händernas påläggande på recipientens hufud (isynverhet tillkommer detta sektens hufvudnän), till lika kraft och verkan som om Gud sjelf kulle hafva gjort det, antingen gratis eller mot n mer eller mindre beslöjad godtgörelse. Detta ir hufvudpunkten. 3:o Under fröjderop faller man slutligen i hvarndras armar och omfamnar hvarandra, hvarunder omliga hoppa upp liksom för att fara till himmeen, andra Tiksom afsvimma och se syner, hvilka le sedermera förtölja för sina trosförvandter, och vilka hufvudsakligast bestå deri, att de tro sig ara i himmelen eller helvetet, hvarest de vinna llehanda upplysningar. Sjelfva kalla sig dessa sekterister Guds barn, Asom det alltid varit vanligt i dylika fall, under jet de traktera motparten med föga smickrande piteter, såsom; djefvulens barn, belvetets eldränder, hin ondes styltor,, m. m. d. Exellerid har allt detta framkallat en icke ringa förviring i vågra byalag. i det att den ena hör till det na partiet, den andra till detandra. Sedan ett par nånaders tid diskuteras hit hörande frågor öfverlt, i stugan, på fältet, på vägen; allestädes dispyt ch gräl, hvarunder man icke sparar på mustiga illmälen. Desse sekterister uppställa som trosdogm, — ch detta är derag conditio sine qua non, — att en ena menniskan kan ge syndernas förlåtelse åt en andra, till lika kraft och verkan, som om Gud jelf skulle hafva gjort det; och isynnerhet tilltro e siva förnämsta eiler profeter vara begåfvade ed en sådan makt. Detta sker gratis på enskild obållan, eller också mot en mer eller mindre belöjad godtgörelse. Här hafva vi således aflatsrämeriet i dess rena gestalt och futla utsträcking. Såsom stöd för denna trosdoga åberopa de, esynnerligt nog, dr Martin Luther, och enkanerligen hans predikan på 19:de söndagen efter refaldigheten uti hans huspostilla. . ön anonan omständighet, som hänför sig till sista unakven, ehoru af mindre betydelse, är det att oder andlighetens och bigotteriets täckmantel här, isom vanligt är i dylika fall, en god del sinlighet fven smugit sig in i spelet under formen af om umning och broderkyss. Vi skulle kunna anföra Ånga fall härpå, men åtoöja oss att anföra ett 3da, som en eljest aktad bonde, som från sektens örjan tillhört densamma, personligen anförtrott sg. Han förklarade att han utträdt ur sekten ch tagit sin hustru med derifrån, för si, sade an, hon .va allgranzast å allibop, å häna vila 1 ät.. sm TENSTTRLASTVSE