Djefvulens historia. Kulturhistorisk skizz af Cabiro. Så länge en regent sitter på tronen är det änou icke tid att skrifva hans historia; först då han nedstigit från den, förjagad af det suveräna folket eller af den ännu mera suveräna döden, kan hans regering öfverskådas och domen öfver densamma uttalas. Detta har en tysk lärd, professor Roskoff i Wien, insett och derför väntat tills nu med utgitvandet af sina historiska forskningar öfver en af de mäktigasto herrskare, som någonsin utsträckt sin spira öfver jordens barn, nemligen sjelfva hans sataniska majestät, hvars herravälde först i våra dagar kan sägas vara brutet, sedan det i århundraden hållit de svaga andarne under oket. Genom att efterforska djefvulens historia sedan de äldsta tider kommer författaren på ett naturligt sätt att lemna ett bidrag såväl till den jemförande religionsvetenskapen som till hvad man skulle kunna kalla öfvertrons naturalhistoria. Tron på onda väsenden sträcker sig nemligen långt tillbaka i tiden och återfinnes i de äldsta religioner såsom ettidirekt resultat af det naiva åskådningssätt, som i menaiskoslägtets barndom betraktade naturens mörka icke mindre än dess ljusa sidor såsom yttringar af persorlige väsenden. Tydligast uttaladt finnes detta föreställningssätt i Zoroasters lära, der hvartdera af de begge anderikena, det goda och det onda, hade sitt personliga öfverhufvad: Ormuzd, den evige viseo och Ahriman, den illasinnade,, cen på hvilken man skyller allt det onda, och som i skepnaden af en orm frestade dot första menniskoparet Meschia och Meschiana. :