STOCKHOLM den 11 Maj. Juryn i trycktrihetsmål. Vi återkomma ännu en gång till detta ämne, emedan det är oss angeläget att konstitutionsutskottets ledamöter väl öfverväga, hvad som under diskussionerna rörande förslaget till ny tryckfrihetslag blifvit yttradt och göra det klart för sig, att om icke bestämmelserna rörande sammansättningen af juryn ändras, så kommer ofelbart hela det iså många hänseenden förtjenstfulla förslaget att stranda på den klippan. En särskild uppfordran att ännu yttra några ord om denna sak finna vi uti ett uttalande af friherre Gripenstedt under diskussionen i Andra kammaren, Det åross alltid ett nöje, då vi få höra denne högtärade talare ge sina i det praktiska statsmannalifvets skola mognade åsigter och sina fosterländska känslor uttryck i varma och vältaliga ord. Vår politiska ståndpunkt, speciolt uti förevarande sak, kan icke heller skilja sig mycket från hans. Vi tro, att han i sjelfva verket är lika angelägen om tryckfrihetens bevarande som vi, liksom vi kunna försäkra, att han icke kan vara mera angelägen än vi, att de tryckfriheten undergräfvande missbruken måtte kunna stäfjas. Men vi tro, att vii denaa sak besitta något mera af det slags sakkunskap, som härleder sig deraf, att man snart sagdt dagligen och stundligen har anledning att sysselsätta sig med ochreflektera öfver vissa angelägenheter och förhållanden. Friherre Gripenstedt undrade, hvad man egentligen kunde ha emot jurymännens utseende af landsting och stadsfullmäktige och frågade, om icke detta valsätt, genom förut valda korporationer, just borde lemna garantier för insigt och rättrådighet hos de blifvande jurymännen? Under debatten blef denna fråga i sjelfva verket icke besvarad; vi skola derföre taga oss den friheten att söka göra klart för den ärade talaren hvad det är, som gör, att detta valsätt förkastas, icke blott af dem, som skräna mot hvarje förändring, utan äfven af den hederliga och rättänkande pressens representanter, som af allt hjerta önska en reform. Vi vilja icke uppehålla oss länge vid den omständigheten, att lardstingen i länen och stadsfallmäktige i de städer, som icke sortera under landsting, äro valda efter valordningar, som ge öfvervägande eller snart sagdt utsslutande vigt och betydelse åt den materiella förmögenheten och att det är principvidrigt att icke tillmäta de valmän, som erhållit rätt att samfäldt och med lika gällande röst utse ledamöterna i Andra kammaren, hvilka skola deltaga i lagstiftningen, äfven befogenhet och förmåga att utse de män, som efter samvete pr up mi fo ks vå he ut at n ge se få bi in m al och bästa insigt skola på de särskilda orterna handhafva tillämpningen af den bland våra grundlagar, som egentligen kan föranjeda lagskipning i rättegångsväg. Vi vilja betrakta saken mera ur den praktiska synpunkten; och vi medgifva till och med gerna, att betänkligheterna med afseende på landstingen, såsom valkorporationer i detta hänseende, i sjelfva verket icke kunna vara så starka. Publiciteten i de smärre städerna kommer, genom de anmärkniagar öfver lokala förhållanden den anser sig pligtig att göra, icke sällan på en spänd fot med lokalanktoriteter och andra högmögende på platsen, och man kan antaga, att landstingen vid val af jury icke skola visa sig partiska emot begagnandet at den fria yttranderätten i dessa hänseenden; ehuru det visserligen är något betänkligt, att landshöfdingarne merändels äro ordförande i landstingen och flerstädes utöfva ett troligen icke ringa inflytande på åtskilliga af de val, som inom landstingen ega rum. Af helt annan verkan och omätligt större betydelse skulle det emellertid bli, om i de tre städer, der större dagliga politiska tidningar utgifvas, nemligen Stockholm, Göteberg och Malmö, rätten att utse tryckfrihetsjury öfverlemnades åt stadsfollmäktige. Vi vilja för ingen del yttra oss i ringaste mån förklenligt om Stockholms stadsfullmäktige, hvarken i allmänhet eller särskildt i fråga om intresse för tryckfriheten; bland dem fin: nas många personer, som vi högt ära och värdera och vi tro gerna, att bland dem icke finnes en enda, som med vett och vilja skalle kunna bidraga till undertryckande af den fria yttranderätten. Men med den kännedom vi enom mångåriga iakttagelser rörande dylika förhållanden vunnit, kunna vi med den allrastörsta bestämdhet förutse, huru utöfvandet af en dylik valrätt skulle gestalta sig i Stockholm. Stadsfullmäktige, som till ungefär hälften bestå af embetsoch tjenstemän, skulle vid ett sådant val framför allt se sig om efter s. k. illustrationer, och man vet alltför väl, att det illastra dervidlag ganska lätt kommer att mätas efter innehafvande rang, äreställen, kraschaner o. 8 v. Man skulle otvifvelaktigt, utom riksarkivarie, riksantiqvarie, riksbibliotekarie o. s. V.,ijurymannakåren invälja ett antal embetsmän, som stode någorlanda högt på rangskalan. Man finge härigenom en samliog af jurymän, hos hvilka utan tvifvel funnes en stor summa af insigt och i afseende på hviikas hederliga och rättrådiga sinnelag säkerligen icke något vore att anmärka, Men — jurymannakåren skulle derigenom förvandlas till en byråkratisk korporation; och detta skulle under vissa tider och förhållanden kuons medföra stora vådor. Byråkratien, äfven i sin bästa form, har till följd af sakernas natur öfverallt och alltid intagit och kommer alltid att intaga en ställnipg gentemot pressen, som innebär en viss portion af afvoghet: I länder med ett fritt statsskick och der tryckfriheten ingått i folkets seder och behof, kan embstsmannaverlden af uppriktigaste hjerta teoretiskt erkänna tryckfrihetens värde och äfven med ett visst nöje ED och tåla kritiker, så snart mm oo 2 L