gjort sig på detsamma. Det hade visserligen biträdt K. M:ts förslag till ny beväringslag men på ett sätt, som påminde om köpslåendet på en marknadsplats. Man ville hafva ersättning derför att man;påtog siguppfyllandet af en fosterländsk pligt, och det vore utskoitet, som satt representationen i denna ställning. Det kunde visserligen icke nekas, att jordbruket tynges af större bördor än någon annan näring i vårt land, men jordbruket vore ett och dess skötare ett aunat. K. M:ts förslag afsåge att lika fördela den nya bördan mellan alla medborgare. Att då begagna sig af tillfället för att blifva qvitt en gammal börda, vore långt ifrån rätt. Man kunde med samma skäl påyrka alla öfriga grundskatters borttagande. Tal., som sjelf vore både rotoch rusthållare, ville, ehuru han härför måste göra ganska betydliga uppoffringar, icke mottaga den present, som skulle ligga i indelningsverkets aflyftande. Man hade talat om kontrakter, som funnos uppgjorda meilan staten å ena sidan samt rustoch rotehållare å den andra och man hade med dessa kontrakter i hand påstått sig icke vara skyldig att ätaga sig nya bördor för försvaret. De kunde dock enligt tal. åsigt icke befria från pligten att, när fäderneslandets väl det kräfver, ätaga sig en ökad värnepligt. Hvarför hade de icke blifvit åberopade, då den nya beväringslagen infördes? Tal. ansåg att indelningsverket egde många förtjenster, hvaribland den minsta ingalunda vore den att soldaten är en bofast medborgare. Man hade sagt attden indelta soldaten icke vore nog rörlig. Blefve han det då mera endast derigenom att han värfvades? Tal fruktade icke den opinion, hvarmed man velat skrämma dem, som viija rösta för en utsträckt värnepligt, ty han vore öfvertygad, att svenska folket icke skall uppresa sig mot ett beslut, som afser att låta det i fred få arbeta på sina tegar. Tal. hade genom hvad han anfört räddat sin själ och ville yrka bifall till det kongl. förslaget. (Forts.)