Bränsa sina stridskrafter och de mindre kunna nu såsom förut inskränka sig till få försvarskrafter med bättre organisation. Nu har efter kriget en fred slutits, hvilken dock sparare torde kunna kallas ett vapenstillestånd. Men äfven om freden skulle komma att hållas, så är dock icke ställvingen sådan att man kan minska sina stridskrafåe, utan måste man tvärtom i likhet med de flesta europeiska stater göra alla ansträngningar för att höja dem, så att om vi också icke med absolut visshet kunna besegra en anfallande fiende, vi dock måtte vara i ståndsatte så dyrt som möjligt sälja vår sjelfständighet. Tal. yrkade derföre bifall till K. M:ts förslag i förhoppning om att den offentlighet som röjt sig i afseende fö beväringen äfven måtte göra sig gällande då det kommer i fråga att göra den möjlig. I ett skriftligt anförande af grefve C. G. Mörner föreslogs att värnepligten skulle inskränkas mellan 21 och 35 år. H. exc. frib. De Geer yttrade att han föreställde Big det kammaren icke skulle vilja ändra frågan om värnepligtstiden, då de flesta bestämmelserna, som i författningsförslaget förekomma, med densamma sammanhän; Paragrafen bifölls utan votering. I afseende på andra punkten i förslaget, hvilken punkt hade fö!jande lydelse: Värnepligten fullgöres under de aju första åren i allmänna bevärringen och under de följande i landstormens — uttalade hr v. Koch den önskan att en bestämmelse skulle tilläggas, enligt hvilken en hvar vore berättigad att stå FM i landstormen äfven sedan han fyllt 40 år. Talaren bodde nemligen i ett landskap, som vore alldeles försvarslöst i händelse af ett fiendtligt anfall, och det vore hårdt om man ej i en sådan händelse skulle kunna gå man ur huse, utan att äfventyra att, på grund af de nya åsigter, som gjort sig gällande i afseende på krig, bli nedskjuten såsom friskytt. Ykade dock nu bifall till K, M:ts föäslag. Grefve 0. Mörner uttalade ännu en gång sin farhåga för att ländstormen skulle visa sig oduglig, så att man fonne en chimöre, der man väntat att finna verklighet. Paragrafen bifölls. Beträffande tredje paragrafen anmärkte hr Montgomery-Cederbjelm, att man af preussiska landtvärnsreglementet funne, det landtvärnsmän af ganska många skäl kunde bli befriade från beväringsskyldighet och önskade att sådant måtte kunna ske äfven hos 038. Hr Wijkander erinrade om att i 22 förefinnes ett stadgande, som gifver K. M:t rätt att för dylika ändamål bestämma. Paragrafen bifölls. I fjerde punkten uppstod någon diskussion angående den värneskatt, hvilken skall erläggas till staten af dem, som till följd af lyte, sjukdom eller kroppslig svaghet äro till tjenst vid rikets försvar oförmögna. Denna skatt skulle enligt förslaget erläggas med minst 3 rår eljest med hälften af hvad en hvar betaiar enligt 2:dra artikeln i bevillningsstadgan. Grefve Hamilton hade häremot anmärkt i en reservation dels att mininum borde utgå, dels att maximum borde utgöra hvad som motsvarade lega för en karl eller 100 rår. Hr Bennich anmärkte, att den, som enligt förslaget skulle betala öfver 100 rdr i värneskatt, skulle ha öfver 20,000 rdr i årlig inkomst, hvadan så synnerligt stort afseende på billighetenemot denna väl icke behöfde fästas. Nödvändigheten : ett minimum erkändes allmänt. Punkten biölls. . Paragraferna 5—47 biföllos. Likaledes bifölls att författningen, hvilken icke medför någon för. ändring af nationalbeväringen på Gotland, skall träda i verkställighet från och med 1872. Ingressen blef återremitterad, enär i densamma intet nämndes angående rustoch rotehållares i 1860 års författning medgifna befrielse från att uppsätta förstärkningsmanskap under krigstid. Utskottets förslag att riksdagen skulle hems. ja att K. M:t måtte taga i öfverväganda 7, ida icke denna författnings hufvudgror, er jomvål bus. de tillämpas på Gotland, blef af kammaren godkänd.