STOCKHOLM den 20 April. Efter trenne dagars vidlyftiga förhandlinjar i försvarsfrågan, kom man sent i natt ill ett resultat, ehuru af helt och hållet netiv beskaffenhet och egnadt att väcka sorgiga känslor hos hvarje tänkande patriot, som en så stor fråga gerna glömmer både partier och enskilda intressen, emedan de för hans blick skymmas af fosterlandets stora och heliga intresse. Andra kammaren biföll med 106 röster mot 79 försvarsutskottets förslag att göra indelningsverkets afskaffande utan någon v-rklig ersättning till ett vilkor för antagande af värnepligtslagen. Då nu första kammaren antagit värnepligtslagen utan något sådant vilkor, men beslutit en skrifvelse till K. M:t med begäran om ett förslag till ett förändradt ordnande af rustoch rothållares åligganden, så kan man anse, att de båda kamrarne stannat i olika beslut och att den stora frågan derigenom skulle för denna riksdag vara förfallen. Vi vilja emellertid icke genast och oförbehållsamt öfverlemna oss åt denna tröstlösa tanke. Frågan är så stor och vigtig, dess lösning af så trängande behof påkallad och sakernas ställning så betydelsefull, att vi tro det vara representationens oafvisliga pligt att försöka allt hvad som är möjligt, för att bringa ärendet ur det olyckliga skick, hvari det kommit. Man bör erinra sig att Första kammaren enhälligt förkastat utskottets förslag och att af de 118 ledamöter, som deltogo i afgörandet, iogen enda stämma höjde sig till förordnande af nämnde förslag. Sammanräknar man dessa 118 med den minoritet af 79 ledamöteri Andra kammaren, som hyste samma åsigt, så finnes det inom hela representationen en majoritet af 197 röster emot 106, hvilken ansett ett sådant vilkor för värnepligtslagens antagande oriktigt. Dernäst bör man lägga märke till, att med undantag af hrr Hierta och Appeltoft, hvilka ansågo ett uppskof, vara det enda eftersträfvansvärda resultatet, var det ingen som icke erkände det trängande behofvet att snart afhjelpa bristerna i försvarsväsendet,! hvilket behof starkt betonades af många bland de inoflytelserikaste medlemmarne afl Andra kammarens majoritet; äfvensom att å andra sidan ingen förnekade billigheten och lämpligheten af att man sökte åvägabringa lindringar i och ett bättre ordnande af rustningsoch roteriogsbördan. Under sådana förhållanden anse vi det vara det särskilda utskottets pligt att icke anse frågan förfallen, utan betrakta Första kammarens beslut såsom vitaesbörd derom, att kammaren önskar lindringar uti indeloingsverkets onus, och på grund häraf, under rabriken af sammanjemkning, försöka åvägabringa något förmedlingsförslag. Man skall invända, att sådant vore oegentligt; men vi tro icke, att man i en så vigtig sak, och då grunclagen icke lägger bestämdt hinder deremot, bör hänga upp sig på formeila betänkligheter. För ett sådant försök skulle blott fordras mycket god vilja och ett varmt intresse för saken hos utskottets ledamöter, och detta kan man ja, oaktadt olika åsigter och skiljaktig uppfattning, ha anledning att förutsätta. Med den lifligaste uppmärksamhet ha vi följt hela den långvariga och trö:tande debatten i Andra kammaren och vi skulle brista i uppriktighet, om vi sade, att totalinski bis bå trycket deraf varit uppbyggligt och trösterikt för ett varmt fosterländskt hjerta. Vi ha hört många glänsande föredrag, många högsinta patrio.iska uttalanden, mänga om skärpa och fyndighet vitnande repliker, men vi ha icke fanvnit något af den art, som gör slag i saken; vi ha icke sett det hela lyf tadt i böjd med omständigheterna, och ur det stora meningsusbyttet ha icke, såsom så ofta eljest plägar vara fallet vid en debatt, der man vill målet, men är oarse om medlen, efterhand framskymtat konturerna till ett positivt resultat. Vi hinna icke nu göra de betraktelser, hvartill åtskilliga företeelser under debatten kunna föranledda. Vi vilja blott i förbigående nämna, att det enda nya, som framkom i den 8, k. rättsfrågan, till försvar för den åsigten, att rustoch rotehållare i och gesom . indelningsverket äro fritagna från fullgörandet af allmän värnepligt, var den i går framställda åsigten, att den nu ifrågaställda värnepligten vore liktydig med otskrifoiog till kompletterande af konungens regementen, emedan de värne ligtige skulle inordnas i regementena, som på krigsfot skulle svälla ut till 4 bataljoner (och sålunda i sjelfva verket vors brigader, ehuru de kallades regementen). Af hvad vi förut i detta ämne yttrat är det klart, att vi icke kunna dela denoa uprfattning. De stående regementen, som förefunnos, då indelningsverket infördes, uppräknas redan i 1634 års regetiogsform, med tillägg, att de skulle efter ordningen hållas kompletta.s Det är till deras hållande i komplett skick, som förot utskrifningen, d. v. e uttagandet af ett viss antal personer efter gårdtalet, egde rum, och för samma ändamål trädde sedermera roteringen och rustningen i utskrifningens ställe. Det blir iitet svårt att hålla på den satsen att de stora af fyra bataljoner bestående reregementen, som vid mobilisering skulle bildas genom tillkomsten af de värnepligtige, bildats genom de stående regemenptenas kompletterande. — Det är icke komplettering och ett vidmakthållande af dessa reg menten, utan det är en tillökning i stridsLI mofan Suänakvant soks senam att uttaga