Annu ett yttrande af utskottet måste vij citera. Genast i början af utlåtandet heter I det nemligen: Om det måste medgifvas atti egendomsgemenskep icke utgör något väsentligt vilkor för äktenskapet, så följer deraf, icke att hvardera makan skall hafva sin bushållning och sina affårer för sig) och utan tvifvel voro det ur mer än en synpunkt rmin-:q dre välbetänkt att göra hustrun alldeles obe-. rosnde af mannen Hvarföre sktlle det just! vara mindre välbetänkt att göra hustrun oberoende mannen? Är det icke precist lika litet välbetänt att göra mannen alldeles oberoende af hustrun? Hvad ondt skulle den: oberosnde hustrun väl kunna tillfoga det! förevarslösa lammet, sin man? Hon skulle! möjligen kunna gå sina färde från hus och ham, försälja eller skänka bort sin egendom, så att familjens bästa åsidosattes. Men den. hustra som vill gå från has och hem, gör det ändå, antingen hon är beroende eller oberaende, och hvad förskingringen angår, så måtte det vara alldeles likgiltigt antingen det är hon elier han, som förslösar förmögenheten, när den i alla fall går samma Väg. Men skämt åsido: saken är i sjelfva verket så allvarlig, att vårt skämt har blifvit bittert, ty det svider i bjertat vid hvarje ord. Det gör oss ondt, att de män som skola stiita lagar se saken från denna sida: attde hellre vilja sei mannens maka en viljelös (och hvarför icke äfven tanklös), okunnig, oansvarig varelse, än en klok, förståndig, tänkande qviona. Alldeles icke behöfver yoan befara att några missförhållanden skola inom äktenskapet uppstå derigenom att det är en gifven sak att hustrun lika väl efter som före äktenskapet eger att råda öfver sin egendom, så alt mannen icke uran hennes samtycke kan förskingra densamma. Der en ädel och förståndig man och jen renbjertad och klok qvinna komma tillsammans, der är härleken lag, och äktenskapet är som det bör vara Der det icke så är, der är ja lagens skydd endast så mycket nödvändigare, och alt detta skydd i första rummet bör tillkomma den svagare parten och icke den starkare, derom kan väl intet tvifvel uppstå. Men lsgen har icke tänkt på att i minsta mån skydda den gifta gvinnan: lagen har gifvit henne i mannens väld, har beträktat henne ej söm ett barn, otan som en slafvinnpa. Då lagen på samma gång betraktar henne som den svagare parten, så kan väl knappast täckas en mera uppenbar orättvisa. Icke ens öfver sina barn, sina barn, för hvilka hon från det ögonblick hon blef moder, ouppHörligt lidit Och burit dagens tunga och bör röfvat sig nattens sömn, ej 3 öfver dem har hon någon rätt. Fadern kan skicka dem bort i hvilken uppfostringsanstalt honom bäst syner, utan att ens fråga modren om räd: han k-o, om ban så godt fionsr, sända dem i ett främmande land och ? iodra modren att återse dem. Arbetaren sätter sin son i läsa hvar han behagar, och på hvad vilkor han vid den kära bränvinsflaskan har Inst att uppgöra, utan ast modren har ett ord med i laget. Fadren ken lemua sinå döttrar utan ängan uppfostran än den modren ärj stånd att meddela dem, och utin medel att försörja sig sjelfva Modren bar iogenting att gifra dem — allt hvad hob egt, allt hrad hon ärfver eller förvärfver, är mannens; Ho: kan icka ens skänka sin dotter en spionrock elier ett synålsbref, om ej mannen vill gif: heona peoniogar dertill. Och allt detta tro: man skolle icke gifva anled: ing till split och missämja isom äktenskapet? Ena slösaktig man svangr skulle icke reta och förtreta bustrun, när hon vet att det är med hences penningar han slösar? En haoströ, hvars mar förslösat hennes egendom och söm låter henne Jida nöd, skulle icke harmas, icke känna bittorhet derölver? Jo, helt säkert; Det tordr nog fianås några englar på jorden, bös hvilka bitterheten ej ea8 i dylika frll får insteg, ner få äro de; och ja tålmodigare och älskligare an qvinba är, ja mer förijenar hoa ju dat olyccsöda för hvilket hon blir utsatt. Mer at: rättvisa sker den gifta qvinnen och ati bon såsom gift tår behålla de rättigheter hoc såsom ogift egde cch genom giftermålet allsicke förbrufit, det ken icke hvarken i äktenskapet öller i andra förhållanden gifra an. ledoing till split och missämja. I etv fal skulla det ja alitid kunna hända, och der varg der manven ville på ovärdigt fält använda hustruns egendom, och der vora ju som vi nyss anmärkt, lagens skydd endast så mycket nödvändigare. Vi hafva ioka förbisett den omständighean att busträn också skulie kunna på ovär digt sätt vilja använda sin egendoa:, men då årerstär ju iör mannen precist samma utväg som tan så ädelmodigt anvisat hustrun — den att söks skilsmässa, och dotta är br: mycket littare för hooom än för henne Vyvato han förat att höna akulle inissbukr sin rätt, skylle då sig sjelf — kunaa vi ockst säga. Skulle nu slutögan någon fråga, hvarför vi just nu upptagt eå föregående riksda yitrande, då vid den tid der algals, Ioger hads något att säga derom, så svåra vi, ät! just derföre att ingen då gjorda det, var de; ru så mycket nödvändigare. Det var nöd vär digt att visa, att vi qvinnor tagit kännadom om desea yttranden; det var nödvän: digt att vsa, att vi ej sjeliva äro likgiltig för denna sak, att vi Önska väcka sndra ir för densamma, och framförallt åt viea bara vigtigt detta lagförslag är, och at om mycket kan sägss deremot, så kan också ORT TEN MEN