den indelta soldatens skuld, Men äfven om, hvilket ej är troligt med den af utskottet föreslägna beväringslag, armens leder verkligen skulle fyllas af de s. k. bildads klassernas barn; om det är mer än sannolikt, att de der storparesönerna skulle vara de ä k. bildades underlägsna i allmänt vetande, i skolstudier, så hindrar detta likväl icke torparesönerna ått kunna vara ett lika godt, om ej bättre ämne till icke allenast soldat, utan äfven till underbefäl än de B. k. bildade klarsernas, har troligen ej undfallit någon, som haft beröring med olika samhällsklasser, att den medfödda intelligenscn träffas, till det minsta sagdt, lika ofta l hos des. k. obildade, som hos de 8. k. bildade klasseroa eller någon, som tänkt på militära förhållanden, att den förvärfvade intelligens, det ömdöme vid användande af den fysiska kraften, som tordras inom hären med mera sannolikhet utvecklas inom det praktiska lifvet än på skolbänken. Alla de olägenheter hvilka, med eller utan skäl, tilläggas den indelta armen, nemligen bristande militäriskt omdöme och förmåga, för hög ålder, kunna alla häfvas genom en något mera utsträckt bildning för rekryten, något mindre utsträckt årlig öfning för soldaten, samt möjligen genom någon nedsättning at pensionsäldern. Den hänförande dimbild som reservanternas förslag frams:äller, detta saliga tilistånd, tänder hvilket vargen och fåret kärletsfulit skulle beta vid hvarandras sida, tål di någon närmare granskniog från den militära sidan; och de olägenheter som de sjelfva anfört mot sin skapelse äro mer än tillräckliga att skingra dess luftiga beståndsdelar. Förslaget erinrar lika hfligt om det gamla ordspråket att kasta ut barret med badvattneto, som om fabeln om djuret och köttstycket. Och under sådana förhållanden är man verkligen frestad att ifrågasätta huruvida de militäriska skäl, som för reservanternas förslag biifvit antörde, verkligen hafva kunnat vara de afgörande? Ej helter kan det hafva varit s. k. politiska skäl. Icke kan väl den eleganta kinesiska brygga som reservanterna försökt att bygga öfver det svalg som skiljer en armd från ett milissystem, hafva varit ett oskyldigt koketteri rhedanbängarne af detta system, som under det ått de drömma om de 3. k. bildade klassernas af detta system följande ställning, såsom de 8. k. obildades ledare, äro säkra att genom dess antagande befria sina, naturligtvis bildade, söner från att stå i samma led som den menniskoklase, utur hvilken den indelta armen rekryteras? Icke kan väl orsaken till hrr reservanters begärlighet att antaga den ifrågasatta aflösniogen vara fruktan att indelningsverket, under de ständiga anfallen af rustoch rotehållare, förr eller senare måste falla utan ersättning — om man ej antager den aflösning som nu kunde erhållas; eller hoppet att genom ett mildt tillmötesgående kunba locka rotehållarne till att genom inteckniogens förnyande försäkra indelringsterkets bestående? Ty nog veta reservanterne att anhängarne af milissystemet ej äro så särdeles talrika i vårt land; säkerligen se de långt nog för att finna att den rörelse i hvilken vi, likasom hela den öfriga veriden befinna oss, ej är förmänlig för rotehåilareintresset, för jordegarens makt öfver jord-arbetaren — och just deruti ligger den frågans stora politiska vigt; nog inse de att om indelningsverket orubbadr ötverlefver det anfall som nu, understödt al en lycklig konjunktur, blifvit riktadt emot detsamma, det för sin naturliga och berättigade framtid är försäkradt. Åndå mindre troligt är det; att det intresse, hvilkets skarpsynthet uti uppfattningen. sf sina egna, åtminstone ögonblickliga och personliga fördelår vära nog är verldsbekant, ej skuile märka, att antagandet at reservanternas förslag jus: skulle innefatta en. förnyelse af den inteckning från hvilken samma intresse framför allt ville frigöra sig. a Och lika så lätt som vi kunna fatta majoritetens grunder, lika litet kunna vi — och mången med oss — för oss skingra det dunkel, som hvilar öfver hrr reservanters. Hvad som skall fattas af många, af många afgöras, , måste likväl i första rummet vara klart. Afven den utanföre stående allmänheten har rätt att veta hvarom frågan är. Årligheten är ändå i längden -den enda rätta politiken. Och det lämpligaste sättet ätt i denna vigtiga fråga komma till något godt resultat synes oss således vara att, öppet erkännande dess djupa allvar — med förbigående af de fem reservanternas och aila dylika förslag — emot hvarandra uppställa å ena siden utskottets — mujoritetens om ej så särdeles klara — likväl så mycket mera genorskinoliga förslag och å den andra hr Björnstjernas reservation, hvilken, om den understödes at den förmåga som ej brister förf. då han deraf vill göra bruk, om den erhåller det förtroende, tili hvilket fasthet i grundsatser och konpseqvens i handling alltid berättiga, skall, sågom vi hoppas, slutligen segra. Hvarken styrelsens förslag till värnepligtslag, och ändå mindre majoritetens af utskottet förslag rörande indelningsverkets upphäfvande, äro af den natur att de förijena antagas. Under denna riksdag har mera blifvit gjordt för att närma frågan till sin lösnivg än under någon föregående. Den kan således icke med skäl anklagas för att hafva uppskjutit frågan. Och skulle riksdagen, sedån den, såsom vi hoppas, afslagit såväl värnepligtslagen, (?) som usphäfvande af indelningsverket, komma öfverens om de pligter den å svenska folkets vägvar ville åtega sig, samt omgrunderna, — de verkliga gronderna icke detaljerna — för användande af de ansträngningar den åtegit sig, och derefter åt styrelsen vi!ja uppdraga att till nästa riksdag förelägga kamrarne ett på dessa grunder utarbetadt förslag så hade den, införande frågan i dess rätta spår, gjort sig förtjent af svenska folkets största tacksamhet. i Denna väg måste vi också förr eller seräre :inslå, såvida vi verkligen vilja ett försvar. j Att ett afslag af såväl värnepligtslagen, som af vilkoren för dess antagande, skulle, I man velat påstå, kunna medföra någon -. a vå 2 ra AL RR Ts AR