ren utan sitter i sjelfva förmakssoffan, inna den eleganta frun har någon aning deron Hade nu mannen varit tvungen att at hustru begära penningar till sina skulders betaland hade hon i samma ögonblick nödvändigtvis få reda på affärsställningen, hade kunnat geno! sparsamhet och hushållning, genom att lefv tarfligt och tillbakadraget, förekomma den olyc ka som pu träffar henne oberedd. Och tro man kanske att kärleken, efter denna, ska räcka så särdeles länge? Nej, lika litet sor den skulle blifvit dödad deraf, att hustru med sina penningar kunnat reda mannens af färer, i stället för att han nu sjelf derme endast värre intracslade dem. Eller låtom oss se saken från en anna sida. Mannen har icke förstört hustruns pen hiogar, tvärtom, han har förvaltat dem väl förökat dem så att makarne efter några år äktenskap ej blott befinna sig i välstånd, uta: hästan kunna kallas rika. Då får hustru ett temligen betydligt arf efter en morbro der, men med förbigående af en fattig sjukli; svägerska med en ännu sjukligare dotter, e ung, medellös brorson, en halfsyster med e blind man och många barn, o. s. v. testamen. terat hela sin förmögenhet till sin guddotter med de vackra, klara ögonen, derföre att hen nes godhet och skönhet var den gamles ål derdomsfröjd, var den enda blomma som dof. tade på hans törniga lefnadsstig. Och hon som tycker sig ha så fullt upp af detta lif vets goda, hon vill tacka Gud för det hoi är lycklig, vill tacka nönom ej blott i ord men i handling — Lon vill dela dessa så oför. modadt erhållna penningar, med de fattiga sjukliga sågtingarne, med hvilka han ju ockst är lagt, och på hvilka han alltid med så uycket deltagande tänker. Ja, nu skola d blifva hulpna. Arfvet skall delas i lika stor: delar och hon skall deraf för sin lilla döt ters räkning taga en del, hvarken mer elle mindre än de andras, Så skall hon på er gång godtgöra den gamles orättvisa, och doch icke bortkasta tien gåfva han af godt hjerta ifvit henne Och hon tänker derpå, till hon blir både glad och rörd, och med en tål i de vackra, klara ögonen., anförtror hor mannen den plan hon uppgjort. Och han — a, han småler, kysser hennes kind, smekei lennes lockar, kallar henne en liten svärmer. ska och svarar slutligen ingenting annat än det der förstår du inte, min lilia ros; der saken ordnar jag, utan att du behöfver blande dig deri. Hvarpå han går ut och in med stora papperstandtar under armen, stängel sig inne i sitt skrifraum med notarier och lag. kar!ur, skrifver under och sätter namn och sgiller på åtskilliga dokumenter, och så äl saken atgjord. Hustrun vet ej ns huru penbingarne blifvit disponerade, vet ej och hal iogen rätt att veta det. Hennes namn be: höfves ej på något dokument, hennes bifal är öfverflödigt, ehuru det är ett arf som tillfallit henne, öfver hvars användande man besluter. Är det då underligt om allt detts lemnar en tagg i hennes hjerta, om henne: kärlek till mannen skulle svalna litet, om hor ej skulle finna sig tillfredsställd af att på alla sina frågor ej få något annat svar är det eviga: det der förstår du inte, min lilie ros? (Forts.) CLAESON