Grofve Fredrik Axelvon Fersens Higtoriska Skrifter, utgifna af R. M. Klinckowström. Sjunde delen: 1871. Denna de!, som pyligen utkommit i bokhandeln, bshandlar händelserna från början af året 1788 till slutet af April månad påföljande året, således den period, under hvilken både kriget mot Ryssland och säkerhetsektens tvungasa antagande infalla. Då grefve Fersen nedskref dessa anteckningar hade han redan uppnått 70-talet. Man spårar också tydligt att hans tankekraft icke längre egde samma skärpa som förr, hvadan ock oftare än förut omsägningar förekomma. Men hans välgrundade förtrytelse öfver Gustaf III:s handlingssätt är emellertid omförminskad. Fastän konungen redan fattats af den fixa idn att börja krig med Ryssland, hängaf ben sig med samma ifver som förut åt teatraliska förlustelser. På sin födelsedag, den 24 Januari, deltog konungen törst islädparti till Haga och Uiriksdal, der, efter en stor dejeuner, gafs en fransk komedi. Senare på dagen återvände han till hufvadstaden och bevistade operan Gustaf Adolf, diktad ef konungen sjelf, och efter slutad opera gafs på en liteo nybygd teater i opershuset ett svenskt spektakel af upga elever vid teatern. Derefter bega? sig konungen, hofven och de inbjudna till .bertig Carl på slottet för att supera, men vid ankomsten dit mottogs konocgen med en teatersurprise, en dålig svensk pjes, författad till konungens beröm och utförd et kavaljerer och damer af sällskapet; efter gnpeo gafs åter en liten fransk pjes af komedianter — således fem teaternöjen på en dag, hvilken slatade med en balsom fortsattes inpå morgonen. Något sensre blef det bekant att i Cronstadt utrastsdes 15 liviceskepp och eti stort avtal transportfartyg för att efter ett löst rykte intaga 15.000 mar, som skulle afgå till Medelhafvet och mot Ottomaniska Porten. Öfver denoa utrustning. visade konungen ett förstäldt bekymmer. Han ville nu afsända öfverste Almfelt som spion till Ryssland. Denne Almfelt, som fallit i onåd och blitvit afskedad för sina memorialer vid riksdagen 1786, erbjöds stora löften om belöningar derest han ville mottaga nyssnämnda uppdrag; men ÅA. var en, ärlig men och vägrade; desto enträgnare blef konuogen som fordrade att A. skulle göra bekantskap med. ryska ministern erefve Rasumoffsky, af honom begära rekommendationsbref till hofvet och minpisteren i Petereburg och låta Rasumoffsky förstå att ban — Almfelt — vore sinnad att på in i rysk tjenst. Presssd af konungens otelser tillgrep nu Almfelt list. Han besökte Rasumoffsky och androg sitt ärende; men med det tillägg, att han bad att R. skulle afslå Almfelts begäran. Ryska ministern fattade genast meningen, vägrade den begärda protektionen, och pu fick Almfelt konungens bifall att återvända till landet, der han egde en liten egendom. Emellertid börjada det väcka uppmärksamhet att kopungen visade grefve Rasomoffsky allt mera kallsionighet; med de andra utländska sändebuden samtål:de konungen deremot mera familjert och fyra courdagar i rad. blef ej efve R. inbjuden att spela med konungen. Sodan 1772 års revolution hade dock konungen alltid visat ryska hofvet stor uppmärksamhet, Nu började ryktet spridas att konuogen hade funderingar på ett krig med Ryssland, att rustningar bedrefvos i Carlskrona och på Sveaborg, och ryktet växte när det blef bekant att öfversten af armåna flotta Aukarsvärd blifvit efterskrifven och ankommit. Han mottogs af kooungen mycket nädigt och fick delaf krigsplsnerna; men för att gifva det vågsamma tilltaget ett sken af detensivt krig, fordrade konungen att Ankarsvärd vid sin återkomst till Finland skulle inkomma med diktade rapporter om Rysslanda armering mot Finland äfvensom att söka aila tillfällen att bronchera sig med omsuernate mL