dem. Så länge detta forskningsarbete ännu ej hunnit afelutas och ernått öfver sllt tvifvel böjda resultat, vittnar det, enligt vår uppfattning, om ett dogmatiskt förfarande — hvilket för tänkaren och vetenskapsmannen bör vara fjerran — att åt en helig skrift — den kristna — tilldela benämningen Guds ord., då man nemligen synes fatta detta uttryck i samma exclusiva mening, som den ortodoxien deri inlägger. För vår del skulle vi vilja till vederbörandes öfvervägande uppställa detta alternativ: antingen måste, såvida bibeln är att anse som ?Guds ord? derföre, att den innehåller religiös sanning, denna beteckning utsträckas till alla folks religiöss utkusder, då i dem alla sanningen bryter sig i olika färgsde atrålar; eller ock måste ortodoxien sjelf eller genom sina allierade uppfiona något annat skäl, hvarföre just vår bibel ensamt bör anses ega ett i särskild mening gudomligt ursprung, Ortodoxien har sitt svar i beredskap på detta inkast: bibelordet är ?Guds orå?, heter det i våra dogmatiska läroböcker, derföre att det är på ett öfvernaturligt sätt de helige författarne ivgifvet och förestafvadt af den helige ande. Men härvid, liksom på så många andra punkter af sin dogmatiska lärootveckliog, råkar ortodoxiea i öppen atrid med bibelns eget åskådningssätt om sig sjelf. Den ortodoxa inspirationsdogmen, som under tidernas lopp åstadkoramit en så gränslös förvirring och oreda, låter sig på intet vis ur bibeln rättfärdigas. Dock — visakna för tilltället tid och utrymme att vidars inlåta oss på detta ämne, som sog kunde förtjena sitt eget kapitel. :