domliga i menniskans verld; Med en sådan öfverensstämmelse i utgångspunkt och resaltat bör ja ex sämferkan rmellån de båda riktningarne af tänkande rörande det religiösa ej anses alldeles otänkbar. Fastmera synes det oss ligga något berättigadt och tillI talande deri, att kyrkan, eller ett på hennes grundval stående samfund, förtroendefallt inbjuder filosofen att framlägga sin uppfattning af det för dem båda höga och dyrbara ämnet: bibelns religiösa betydelse. Och för det fria tänkandets målsman var ja detta, synes det oss, ett tillfälle att med hågra enkla och öfvertygande ord lägga i dägen; buruIsom man alltför väl kan uti många kyrkligalärostycken fastbålla det väsentliga, sjelfva det religiösa innehållet, i trots deraf att man nödgas förkasta de motsägelsefulla former, hvari detta innehå!l kommit till ett uttryck. Sålunda skalle äfven denna gång ett medlande och fridsstiftande ord hafva kunnat nttalas, en anvisning hafva lemnats om den väg, på hvilken striden mellan tron och veI tandet omsider kan bringas till afslatning. Om, såsom vi föreställa oss, rätt många blsod hr Wikners åhörare hade gjort eig förboppniag öm att erhålla någon ledning i för sitt omdöme i den angifoa riktningeti, så är visst att de häratinnan funnit sig grondligt besvikoa. Vi kunde uti hr Wikners föredrag icke spåra något af den fria och noggrannt pröfvande blick på ämnet, som är utmärkande, för den sjelfständige tänkaren; tvärtom gjorde hans anförande på oss intrycket åf att vara till anda och uttryckssätt ett alltigenom dogmatiskt. Må det tilllåtas oss att med några ord förtydliga, hvad vi härmed vilja hafva sagt. Hr Wikner uppstälde såsom sitt tema bibelordets betraktande såsom Guds ord, och han lät sig sngeläget vera att betona bibelns egenskap af ett nådermedel,, något i särskild metiiog gudomligt. Så tillvida befinner han sig alitså, hvad uttryckssättet beträffar, i linie med den traditionellt dogmatiska uppfattniogen af bibeln, Och då han icke, vare sig med uttryckliga ord eller antydvingsvis, inlade någon reservation mot den för konfessionslismen egendomliga sycpunkt, ur hvilken bibeln i ortodox mening benämnes Guds ord, så återstår blott att antaga, att han vill hafra sin åsigt om bibeln uppfattad såsom äfven till andemenidgen ett med den ortodoka. Åpnledninger, hvarför den kyrkliga ortodoxien blilvit blifvit förd till att för bibeln postulera ett öfternaturligt, omedelbart gudomligt ursprung, är allmänt bekant. Förhållandet härmed kan korteligen uttryckas så, att då kyrkan, på grund af de historiska tidsomständigheterna, kommit att fatts den kristna uppenbarelsen såsom företrädesvis en religiös lira, hvars försanthållande vore förnämsta salighetsvilkoret, så uppstod behofvet a! att för dennz saliggörande lära ega en fnlit tillförlitlig historisk urkund. Kristendomens historiska w kund var bibeln och dess ofelbarhet, såsom varande Guds ord, garanterades af kyrkan genom inspirationsdogmen. Emellertid tycktes det ej vara på den i frågavarande dogmen, åtminsore ej på densamma i dess strängt kyrkliga form, br W. ville stöda sin åsigt om bibelns gudomlighet. Han sökte nämligen motivera sin med konfessionalismen sammanstämmande åsigt genom ett resonnemang, hufvudsakligen så lydande: bibelordet, zom meddelar oss Guds till menskligheten uppenbarade tankar, innehåller religiös sanning; sanniovgen är till sitt väsen ett gudomligt och bibelordet alltså ett gudomligt ord eiler Gads ord. Vi bestrida ej riktigheten af detta resonnemang ioch för sig; vi endast påstå, att genom detsamma i ingen mån blifvit bevisadt, att någon särskild undantagsställning tillkommer de bibliska skrifterna, hvarigenom de ensamt i verldslittersturen skulle ega anspråk att benämnas Guds ord. Hvilken slutrats kan och måste npemligen dragas ur hr W:s egna förutsättningar? Naturligtvis denvs: Shersbtn bibeln benämner Guds ordo derför att den innebäller religiös sanning, så följer, att hvarhelst i andra skrifter en dylik sanning finnes uttalad, der är den sanningstalande urkanden befogad att vards ansedd som en bibel, en helig bok, ett Guds ordo. Men om så förhåller sig — hvilken mängd af sbiblar,, fulla af de herrligaste sanningar, ligga ej uppslagnoa framför oss i religionens tempelsalar! Hvem känner dem ej åtminstone till namnet, dessa forntidens heliga skrifter — indernas, persernas, hellenernas, m. fi, — hvilka af den moderna forskniogen blifvit framdragna i ljuset och tolkade för en beundrarde samtid? Och jo mera de blifva kända och rätt uppskattade äfvan till deras innehåll, desto klarare framstår för hvarje fördomsfri uppfattning den sanningen, att den gudomliga uppenbarelsen aldrig varit något folks särskilda tillhörighet, med uteslutande af de öfriga; stt alltså de bedniska religionerna ingalunda kunna betraktas såsom ett vildt vä ande ogräs i Guds örtagård. eller deras litterära minnesmärken såsom innehållande idel villfarelser och dårskap. Tvärtom måste det erkänna, att nätt upp i samma grad som bedendomen: re!igionsurkunder befinnas innehålla mer eller mindre klart uttryckta religiösa sannin. gar, böra de äfven, ej mindre än vår bibel, anses vara af gudaingifven natur, alldenstund all sanning är ett utfläde ur det gudomliga. Skilnaden mellan dessa urknoder och de kriatpa, i fråga om bådag rättighet att — om man vill begagoa sig af detta uttryckssätt — benämnas Guds ordv, kan således aldrig blifva en skilnad till arten, utan blott till graden, beroende på det mer eller mindre af religiös eller gudomlig eanving, eom forskvingen kan uppspåra i den ens eller andra af