manbjelte, med rang och värdighet af Sir Roland. Den verkliga njatniogen motsvarar likväl aldrig försmaken deraf — det erfor Roland, ehura hans gyllne drömmar gått i fullbordan. Den underbara tjusning, den vårfriskhet som omgaf yngliogens fantastiska förhoppniogar fanns ej lävgre, de skimrande Mlasionrnas glans hade firbleknat eller fått en dystrare färg. Roland hade ännu qvar en ynglings muatra och frimodiga sätt, han var enkel och okonstlad som förr, men han hade pröfvat lifvets erfarenhet och sionet hade vunnit mera stadga och eftertanka. Verldens skiftande vexlingar hade lemnat ett djopt intryck och de gödsfall, hvartill Gerald medelbart eller omedelbart varit skulden, hvilade tungt på bans ädelmodiga bjerta. Förbannelsen öfver Adam dröjer ännu på jorden och ingen fröjd är utan smärta. Roland hade likväl mycket att glädjas öfver. Annabel vistades hos sin moder och i hennes sällskap kunde Roland åter drömma om den gamla ljufva tiden, innan han pröfvat verlden och dess öden. Gamla bekanta när och fjärran uppsökte han äfven och gjorde sig hemmastadd hvar han kom. Ellen Channing, förbleknad af sorg, var på besök hos sin far och lilla Nelly var nu solstrålen i det gamla hemmet. Den unga enkan ämnade bosätta sig i Helstonleigh, ehura Roland ifrigt påyrkat att hon skulle flytta närmare Sunny Mead. Rolsod hade en dag som vanligt utan krus kommit in för att helsa på mr Galloway och satt nu i hans embetsrum grensle öfver er hög stol. Den gamle prokoratorn, hvars belsa var alltmera i aftagande, hade nyss fällt något ytraude med afseende på gamle tider och Roland hade derpå svarat: Jag