närmare för att uppfånga de svaga ljuden från haus läprar. Det gifves en annan, ännu bättre arfve. del, Roland, af kärlek, ljus och evig frid. I skolen båda eftersträfva den. Ja, det vilja vi — och vinna dena också. Ack, Hamish, om du kunnat dröja hos oss!, snyftade Roland, ur stånd att längre beherrska sig. En sådan eländig verld, der det bara är död öfverslit, först Vincent och så du! Jag som gerna skulle gått i stället för er!o Et leende af outsäglig frid smög sig öfver den döendes ansigte. Det tycktes som om redan en stråle at himmelevs salighet hvilat deröfver. FYRTIOTREDJE KAPITLET. Uppfyllda önskningar. Det är visserligen ej ofta här i lifvet som osannolika drömmar om framtida lycka och anseende gå i fullbordan, så som de gjorde det för Roland Yorke. Han reste verkligen till sin bemort Helstonleigh i hela glansen af den rikedom och ära, som hans öfverspända nbillning en gång för längesedan förespeglat honom. Han var åtföljd; af hunden Spot. Han betalade rundligt sina skulder, öfverhonade sin mor med gäfvor och sprang ut och n efter behag hos mr Galloway, der ban orukade taga plats på sin gamla stol vid pulpeten och besvara frågor af de besökande, om om han ännu varit skrifvare på stället. Han lofvade att skaffa Tom Channing beordran, lät resa en grafsten för att föreviga Jenkins dygder och gjorde en ståtlig bugning ör William Yorke, då de träffades, samt rågade om han ännu ansåg honom vara en yndabock. Vid ett möte med mr Huntley ipplifvades åter sorgen öfver Hamish. Ack!