Träd stilla, tala sakta, ty dödsengeln sväfvar redan härinne. Då Roland inträder med tysta steg, ser han med en blick huru de förhåller sig. Hamish ligger med slutna ögor och Nellys gyllene lockar, der bon sitter hopkrupen bredvid honom, blandas med han: fuktiga hår. Välbekanta ansigten från Helstonleigh synas rundtomkring, men Roland ger ej akt på dem, han trycker endast tyst Arthurs hand och går att ställa sig nära Annabel, med sorg och bedröfvelse tecknadi hvarje drag af det nedböjda ansigtet. Hamish, störd af det lätta bullret öppar. ögonen och räcker ut den svaga handen med ett matt leende. Hemma igen! — som inspektor? — Rolands läppar darrade, hans. bröst arbetade af kufvad rörelse. . Hamish, som till det sista bibehöll alla sina själstörmögenheter, talade åter med svag stämma. Ar det goda nyheter? Ja, det är goda nyheter, Hamish, men sorgliga tillika. Vincent är död och jag .. jag är nu i hans skor. amisb tycktes ej förstå meningen. De öfriga gjorde det ej heller, Det var jag som skulle efterträda honom, stackars gosse. Jag är sir Roland nu. Det var så tyst i rummet att man kunnat höra en knappnål falla till golfvet. Vid Rojands ord sågo de andras förvånade blickar upp till honom, men på Hamish tycktes detta meddelande ej göra något intryck. Verdsiga intressen voro ej mera till för honom. Du vill ju gifva mig Annabel utan :tvekan, Hamish, sedan jag nu blifvit hufvudman för vår slägt. Jag hade redan gifvit henne åt dig utan örbhåll, Roland... Rösten blef allt svagare, men blicken var ännu vältalig. Roland lutade sitt hufvud