den flera gånger blifvit sänkt och höjd, oc är en produktionsskatt ådagalades ät att fore tt först erlades i malm och sedan i tackjern Man behöfde således icke vara rädd för alt rubb: rundskatterna, om man rörde vid tackjernstion len. Tal. yrkade bifall till K. M:ts förslag. Hr Casparsson fruktade för att man skulle stöta emot den enskilda eganderätten i fall mar företoge sig att utkräfva vederlag för tackjernstionden. I fall man, såsom män i detta fåll inå Rn göra, ginge tillbaka till de ursprungliga för ållandena, skulle man finna. ått bergslagen redar en rent ap RA OETA 87 pålagda, och att det vore vederlag för ackjerustiond än all man ville utkräfva , t5. Koch ogillade de personliga anfall mot -sånsministern som af en föregående tal. blifvit Zjorda på sidan af saken. Hvad beträffade kollegiernas utlåtande i ämnet, så hade en representant i Andra kammaren, hr Myrtin, helt och hållet sönderplockat detsamma, så att det ingalunda vore att sätta blind tro till, hvadan regeringen icke heller vore att klandra, då den icke rättat sig derefter. Tackjernstionden stode i närmaste paritet med den förut utan något vederlag afskafade qvarnräntan och vore knappt så mycket grundskatt som denna. Den s. k. efterskänkningen skulle endast komma att belöpa sig till 36,000 rdr enligt det ena och till 18,000 rdr efter det andra förslaget. För att vinna så mycket som möjligt för den betryckta tackjernsnäringen och skona hemmansegarne i bergslagen ville tal. derföre sluta sig till regeringens proposition, helst man derigenom undveke att börja en ny påläggning af räntor, hvilket skulle föranleda mycket trassel och dessutom blott komma att drabba de minsta jordegarne; ty de större ha nog förstått att akta sig för att falla i den snara som 1859 års riksdag lade för dem genom att medgifva frihet från tackjernsblåsning mot vilkor att de åtoge sig de skyldigheter, hvilka framdeles kunna åläggas. Hr Ekengren visade huru många friheter som fråntagits bergslagen utan att de derföre befriats från fackjernstionden; framhöll vidare att kollegiernas utlåtande var ofullständigt och missledande och uttryckte sin ådigt att regeringen handlat rätt som öfvergifvit sin förra ståndpunkt, för att gå riksdagens. önskan till mötes. Yrkade bifall till KE. M:ts förslag. pi nn dkerhjelm framhöll att då är 1859 förmn elsen emellan tackjernstillverkningen och jordraket i bergslagen upphörde mot vilkor som amdeles kunde påläggas, man väl derstädes föreställt sig att dessa vilkor skulle komma att ställas Forsvarande det onus, från hvilket man befriades. yt Fgna jemföra de skatter som förut ålegat Pommanen och de som nu skulle komma att ÄR dem, hade tal. infordrat upplysningar från 6:te bergmästaredistriktet. Dessa upplysningar ha dock varit avåra att anskaffa, så att tal. icke erhållit sådana för mer än två hyttelag. Man kunde emellertid deraf hemta en ledning och det hade befunnits att medan skatten i medeltal för hvarje mantal förut utgjort 4 rdr 92 öre skulle den enigt K. M:ts förslag komma att utgöra 37 rdr och enligt ntrkottets ännu mera. De svårigheter som nu mötte hade statsmakterna sjelffa föranledt gerom sitt invecklade beskattningssätt och det vore derföre icke rätt att lägga på bergålagen sådan tunga som en och annan reservant i statsutskottet föreslagit. Detta skulle leda till stor orättvisa. al Ne ade sålunda bifall till K. M:ts förslag. . Casparsson ansåg att om också tackjernstionden icke vore någon grundskatt, så vore den dock ett vederlag för en grundskatt, och tal. berättade med anledning häraf en bekant anekdot om en herre som på ett schweizeri reqvirerat punsch och brända mandlar och ville medelst användande af ett hornslut undandråga sig att betala bkdadera, ehuru han ganska riktigt hade förtärt puoschen. Ettdera borde bergslagen betala tackjernstionde eller ock rotering och räntor. Konbeqvensen af att bevilja tackjernstiondens borttagande utan att fordra någon aflösning hade den ärade representanten af Sunnerbo, hr Jöns Pehrason, ganska riktigt dragit. Han hade nemligen väckt motion om att grundskatterna skulle upphöra sedan en viss ränta blifvit betald. Tal. 9 sålunda att genom bifall till: K. M:ts proposition eller till utskottets hemställan skulle alla egendomsförhållanden bli rubbade och om också han sjelf såsom egendomsegare skulle kunna vinna derpå, så måste han dock såsom en af representanterna för svenska folket uttala ett gif akt och yrkade bifall till hr Odelbergs reservation. Hr Faxe ogillade att andra personer än degom betalt tionden skulle åläggas att erlägga vederlaget för densamma och erinrade om att hemmansegarne i bergslagen lika väl som andra sådana borde ha rätt att bibehålla de frioch rättigheter som del: förat innehaft. . Hr v. Ehrenheim ogillade att i K. M:ta proper sition icke äfven erläggandet af en del af jordräntorna bestämdes såsom ingående i vederlaget för tackjernstionden. Detta skulle kunna leda till att fordran blefve framställd om fullständig eftergift af alla de onera som nu hvila på jorden. Tal. ansåg sig derföre endast kunna understödja utskottets förslag. Grefve C. G. Mörner, som väckt motion om att K. M:ts proposition af år 1869 i detta ärende skulle af riksdagen antagag, meddelade kamrarne förhållandetemellan de afgifna rösterna vid frågans behandling föregående riksdag, för att ådagälägga att den majoritet som önskat att lindring måtte medgifvas hemmansegarne i bergslagen icke varit stor — endast varit 30 ja mot 28 nej — hvärföre man icke behöft att synnerligt fästa sig dervid. Instämde nu i hr Odelbergs reservation. Hr statsrådet Wern framhöll emot de bittra förebråelser som blifvit riktade mot honom för inkoönseqvens och derför att han skulle ka komprometterat regeringen, att denna hållit sig till hvad erfarenheten visat, nemligen, att riksdagen icke vill ingå på något förslag i denna fråga, som icke innebär lindring för jordegarne i bergslagen. Under sådana förhållanden hade regeringen. ansett frågan om ersättning för tackjernstiondens afskaffande af underordnad vigt mot att borttaga den hämskö som i form af tionde hvilat på. tackjernstillverkningen, oaktadt tackjern som från utlandet införes icke är belagdt med en sådan afgift, hvilket äfven är fallet med jern som tillverkas utom bergslag. Att icke fästa afseende på riksdagens framställningar i dessa afseenden skulle visserligen vara mycket konseqvent, men icke vore det öfverensstämmande: med det allmänna bästa. Frågan kunde ses från: flera: synpunkter, men säkert vore att denna skatt måste upphöra, om bergsbruket skulle utvecklas. Att det icke, såsom någon antydt, varit egennyttiga motiver som ledt representanterna från bergslagen, då de önskat lindring för jordegarne, bevisades deraf, att en bruksegsra från Filipstad, som också vore representant, förklarat att tackjeröstiondensborttagande skulle för bruksegarne vara af allra största vigt, men att de ändock icke vore böjda derför om vederlaget skulle, såsom i regeringens första proposition i enlighet med den i densamma uteslutande följda rättsgrundsatsen, föreslagits, kastas på de 125 jordtorparne inom bergslagen. Hufvudsakliga motståndet mot det föreliggande kungliga förslaget torde bero derpå, att man fruktade för att grundskatterna skulle komma tt rubbas. Men tal. kunde-ej finna att dessa skater af något annat skäl borde respekteras än det, utt de sammanvuxit med eganderätten och är 1830 irs riksdag hade just uttalat den åsigt, att föränlringar som kunde leda till. förökning i skattebi