dessa personer måste i främsta rummet tänka på att betrygga sin framtid, hvilket de ock göra, i fall de låta engagera sig vid statens skolor, der de komma i åtnjutande af löneförhöjning efter vissa tjensteår. Den af talaren framställda motionen hade vunnit utskottets erkännande, och det hade afgifvit ett utlåtande närmast i öfverensstämmelse med den. Mot detta utlåtande hade endast en reservant uppträdt, men hans Ord voro i skolfrågor af stor vigt, Han hade dock vändt sig hufvudsakligen mot den ekonomiska sidan af frågan och framställt den åsigt, att det vore vegontligt att för arbete, förrättadt åt en arbetsgifvare, hänvisa på belöning af en annan, Detta torde dock icke kunna tillämpas i förevarande fall, då arbetsifvaren vore endast en, nemligen staten. Skilnaen vore blott den, att den enskilde åtager sig att bibringa den undervisning, hvarom det eljest tillkomme staten att draga försorg. Talaren ville icke bestrida, att följden af hans förslag blefve, att lärare, etter att hafva arbetat en del år i privata skolor, skulle söka sig in i statens för att komma i åtnjutande af en högre aflöning, men han hemställde huruvida den uppoffring, man velat påstå att staten derigenom skulle lida, kunde jemföras med den besparing, som komme staten tillgodo ifall allt flera och flera enskilda läroanstalter åtoge Big att med staten dela bördan af undervisningen. Talaren yrkade bifall till utskottets förslag. Zr Dahm. Jag erkänner nu likasom jag gjort det i min reservation, att den föreslågna åtgärden icke skulle leda till någon slkada, så framt nemligen de privata läroverkens antal allt framgent blefve lika inskränkt som det nu är, men jag måste vidhålla mitt påstående, att hvad man här fordrar icke är fullt rättvist, ty om en sådan princip i allmänhet tillämpades, skulle följden blifva, att hvar och en enskild, som förrättar samma arbete som statens tjenstemän, äfven skulle åtnjuta savima förmåner som de, och detta vore att alltför mycket sammanblanda det offentliga med det enskilda. Man hartalat om de besparingar, förslaget skulle medföra. Jag tror icke, att de blifva så särdeles stora, ty om jag icke är illa underrättad, så äro de elever, som besöka de privata läroverken, samlade från när och fjerran, och jag är öfvertygad derom, att, ifall de stannade qvar vid de fö hemorterna befintliga låroverken, de der kunde blifva undervisade utan någon särskild uppoffring från statens sida, Jag tror för min del, att de af staten aflönade lärarne, så framt de äro lika väl begåfvade och lika nitiska som de privata, möjligen unna meddela lika god undervisning som dessa, och att de, om de ock hafva reglementariska föreskrifter att hålla sig till, likväl kunna anställa pedagogiska försök. Man sätter så stort värde på täflan. Jag frågar om icke äfven mellan statens läroverk täflan förekommer. Särskildt vill jag accentuerå hvad jag i slutet af min reservåtion uttalat, att följden af förslaget skulle blifva, att statens läroverk betungades med en mängd utslitna lärare, som först vid en framskriden ålder skulle till dem öfvergå, och jag vå gar anhålla att kammaren noga tänker sig för innan den går in på ett förslag, så skadligt för statens skolor. Hvad innebär i sjelfva verket detta förslag? Jo, en önskan att privatskolornas lärare mätte af staten pensioneras. Man kan visserligen säga, att staten icke är skyldig mottaga i sin tjenst dem, som äro utslitna, men så måste den väl åt minstone nödgas hålla till godo med dem, som äro på gränsen att bli det, Denna är en omständighet a synnerlig vigt, och det är synnerligast på grund af den, som jag yrkar afslag å motionen. ir Winkrans. Godå skäl voro anförda såväl för som mot förslaget För sin del kunde dock talaren icke frångå den öfvertygelsen, att ingen fara för staten skulle uppstå derigenom att riksdagen ginge in på den gjorda framställningen. Af den siste talaren hade alla de skäl, som kunna anföras mot förslaget, blifvit framhållna, men han hade deremot temligen lätt öfverhoppat dem, som tala för detsamma. Hans hufvudskäl hade varit, dels den ekonomiska förlust, staten skulle lida, dels att förslaget, enligt hans åsigt, icke stöder Big på fullt rättslig grund. Hvad det förra skälet beträffade, torde det vid närmare skärskådande lätt förfalla. Det senare åter vore mera berättigadt. Staten kan nemligen icke gerna från rent Juridisk synpunkt anses Fistig ingripa i någon enskilds näring, men då den, genom att sjelf åtaga sig uppfostringsväsendet, erkänt dess stora vigt, blir frågan, huruvida det ur synpunkten af det allmännas intresse är klokt att understödja de personer, som genom att arbeta för statens ändamål bidraga att lätta dess bördor. Om vi då tänka oss huru staten går tillväga på andra områden, t. ex. i fråga om jernvägsanläggningar, Bkola vi finna, att den på ett eller annat sätt understödjer de enskilda personer, hvilka åtaga sig att på egen bekostnad till landets gagn utföra dylika arbeten. Det vore dessutom nu icke fråga om ct lärarne vid de privata läroverken skulle amjuta samma förmåner, som de vid statens, utan endast, att de skulle få beräkna lönetur lika med dessa sistnämnda, när de en gång söka sig in i statens tjenst. Att man icke, då de privata läroverken först uppstodo, ansåg deras verksamhet för staten fullkomligt likgiltig, framginge bland annat af 1851—52 årens riksdagsbeslut, genom hvilket, grund af enskild motion, beviljades ät föreståndaren för Stockholms lyceum ett anslag af 4500 rdr. Det vore visserligen sannt, att det nu framlagda förslaget möjligen skulle medföra ekonomiska uppoffringar från statens sida, men frågan blefve då, huruvida icke staten får någon valuta för de penningar, den kommer att utgifva. Tal. förmenade, att så skulle blifva fallet: Man kunde nemligen antaga, att privatlärarne i allmän het skulle efter cirka 10 års tjenstgöring söka sig in vid statens läroverk. Den siste talaren hade åstått, att flertalet af lärjungarne vid de privata äroverken icke tillhöra de kommuner, inom hvilka läroverken äro förlagda. Så vore dock icke fallet åtminstone hvad den privata skolan i Göteborg beträffade, ty af dess elever tillhöra minst två tredjedelar Göteborgs samhälle, och den öfriga tredjedelen det omkringliggande landskapet. Alla dessa skulle således afgått till de offentliga läroverken i Göteborg, så framt icke det enskilda funnits till. Billigheten fordrade att man betraktade den förevarande frågan ur klokhetens synpunkt, och man skulle då icke tveka att instämma i utskottets förslag. F Hr Vietor Rydberg. Då jag deltagit i detutskotts arbete, som under vissa inskränkningar hemställt om bifall till den föreliggande motionen, ber jag att få yttra några ord, särdeles med anledning af den af utskottets ordförande vid betänkandet fogade reservation. Reservanten börjar med att tillkännagifva, att, ,ehuru den af utskottet föreslagna, från ståndpunkten af en mindre riktig uppfattning af privatskolornas ställning och betydelse motiverade åtgärd. etc. Då orden mindre riktig, utan tvifvel äro ett mildare uttryck för den tanke, att utskottets uppfattning skulle vara oriktig, kan jag endast beklaga, att den ärade reservanten hvarken under öfverläggningarne inom utskottet eller nu i dag kunnat för mig klart ådagalågga hvari det oriktiga skul:e bestå. Utskottets öfriga ledamöter voro temligen allmänt ense derom, att orsaken till privatskolornas uppkomst borde sökas i ett allvarligt behof, som mäste tillgodoses, samt att dessa skolor icke skulle i ett land som värt, der staten meddelar kostnadsfri undervisning, kunnat bestå, såframt de icke uppfyllt detta behof. För min del kan jag icke finna annat, än att dessa privatskolors uppkomst och tillvaro, under så vidriga förhållanden, måste betraktas såsom ett glädjande tecken. Det visar, att, oaktadt det förmynderskap regeringen utöfvar öfver statsskoleväsen