Sammanträdet den 23 Mars. En medlem af Andra kammaren, hr Peter Peters son, hade väckt motiop om en sådan ändring ai 30 kap. 10 rättegångsbalken, att irevisionssaker gökanden skulle, liksom vederparten, ingifva gin inlaga tvefaldt, hvarigenom undvekes att original nandlingariutlemvades och möjligen förstördes. Härtill hade lagutskottet föreslagit bifall i så måtto att följande lydelse af ifrågavarande paragraf blifvit af utskottet föreslagen: Å den dag nu föresatt är, gifve den sökande sina påminnelser med de bilagor, som dit höra, tvefaldt bos konungen in; och vederparten tage då dem emot, och svare sedan derå den tjugondeandra dagen derefter, den oräknad, när ban sin vederparts skrift anammade.n Häremot uppträdde hr v. Gegerfelt, som hufvuydsakligen mot förslaget anmärkte, att man derigenom komme in på de partiella lagförbättringarnes område, hvilket vore skadligt för de stora reformerna i rättegåugsordningena samt i detta fall icke af behofvet våkaliadt. Yrkade afslag. — Hr Rydqvist ville att efter orden med de bilagor skulle tilläggas xmed undantag af domens. Häremot opponerade sig grefve O. Mörner, som dessutom anmärkte, att lagutskottet ice kunnat utsträcka sin verksamhet längre ellar till flera frågor än till dem som af motionären gafs vid handen. Utskottets förslag afslogs. . Lagutskottet hade aistyrkt följande motioner: om ändring af 5 kap. 2 utsökoingsbalken och 3 kap. 35 konkurslagen,-om upphäfvande af skyldigheten att hembjuda frälseskattebemman åt ränteegaren, om upphävande af frihet i ränteaftal (väckt at hr Jonas Jonasson från Kalmar län) och om ändring i k. förordningen af den 14 April 1866 angående jords eller-lågenketers afstående för allmänt behof. Utskottets hemstälianden, blefvo i samtliga dessa ärenden godkända. Af hr Ola Månsson hade inom Andra kammaren väckts motion om att 2 kap. 5 och 6 3 giftermålsbalken måtte förändras. I öfverenastämmelse dermed hade utskottet tillstyrkt att rikadagen för sin del ville besluta en författning, hvarigenom förklaras, att de i 2 kap. 5 och 6 8S giftermålsbalkten, sådana de lyda i k. förordningen den 10 April 1810, förekomrsånde förbud för der uppräknade personer, att utan konungens tilistånd med hvarandra ingå äktenskap, samt i följd deraf jemväl 18 kap. 5 strafflagen angående straff för otukt: emellän sådana persoaer, upphört att vara gälande; dock att derigenom eGj sker någon änring i lagens stadgande i 13 kap. 148 rättegångsbalken, om jäf emot domare, och i 17 kap. : S a om jäf emot vitnen, samt i 31 8 stadgan den 9 November 1866, om jäf emot