tg All någon sådan slagit ned tåndstickskardusens vilken genom fallet tagit eld samt sålunda antändt 4 kolhuset. Med betyg från tändsticksfabrikanten T. Wallencamph och professor C. J. Sundevall i Stockholm ifvensom tändsticksfabrikanten M. Brikssons il rebro vitnesmål har det utrönts: att då tänd-l: tickorna hvars kasplar vörö oskadade, uti 14 da-Jj vars tid legat uti kontoret, hvarest temperaturen Frågavårande dag endast utgjorde 4 6 grader, de ansågo det vara osannolikt eller rent af omöjligt, att tändstickorna vid ett fall från två alnars höjd skulle kunna taga eld, äfvensom att, då kött och isk, åtkomliga för råttorna, funnits förvarade i kontoret, dessa födoämnen troligen blifvit föredragna framför tändstiekskardusen. . Sedan åtskilliga vitnen blifvit hörda samt genom sina berättelser vitsordat, hvad förut blifvit omvitnadt angjende eldens uppkomst och de tilltalades yttranden om Grubb och Låstbom m. fl. per: soner, tilltalade för mordbrand, föreställde domaren de tilltalade, huru mångfaldiga de omständigheter vöro, som visade deras brottslighet, och uppmanade dem allvarligen att erkänna sanningen då de tydligen borde kunna inse, att ett fortsatt nekande lika litet inverkade på häradsrätten som på den allmänna opinionen, af hvilken senare de redar erhållit sin dom, men både Edström och Wennberg päåstodo ihärdigt, att de voro alldeles oskyldiga till ifrågavarande brott. Emedan ett till samma dag inkalladt vitne, parfymhandlerskan Otilia Stråle från Stockholm, uti bref till häradsrätten förklarat sig ej vilja företaga någon resa hit, om hon ej finge sig tillsänd turoch returbiljett uti första klassens vagn med iltåg, uppsköts ransakningens fortsättning till onsdagen d. 5 April, kl. 11 f. m., då parfymhandlerskan Stråle, mot hvilken häradsrätten är nog oartig att ej sända någon jernvägsbiljett, skall infinna sig vid 100 rårg vite. (N. A.) — Stöld begången af stadssoldat under tjensteutöfning. Norrköping den 21 Mars. Ett lyckligt vis mycket sällsynt brott var denna dag föremål för ransakning. Det handlade nemligen om en ordningens upprätthållare, hvilken under sin tjensteutöfning beitulit en arresterad person. Förloppet dervid var följande: Den 10 Augusti 1869, kl. omkring 12 på natten, var stadssoldaten, numera häktade faktoriarbetaren L. J. Brodd posterad å Strömsholmen, vid hvilket tillfälle en sjökapten Söderberg derstädes uppförde sig högst oregerligt och kom i delo med flera å och utanför värdshuset befintliga personer. Brodd, inseende sig oförmögen att ensam afstyra oväsendet, anropade då en af tvenne man bestående, å Södra Strömsgatan befintlig, patrull om hjelp, hvilken äfven erhölls, hvarpå Söderberg affördes till polishäktet. Vid ankomsten dit saknade har sitt ur, bvadan löjtnanten Bjurman utsände tvenne man, försedde med ljus och lykta, för att söka detsamma. Dessa funno dock ingenting, och uret var och förblef borta. Brodd återvände till sin post å Strömsholmen. Emellertid hyste man i kasernen starka misstankar att Brodd innehade det saknade uret, men som ingen bevisning fanns och Brodd i öfrigt vetat att göra sig känd såsom en mycket ordentlig karl, hvilket till och med ledt till hans befordran till korporal, så bortdogo dessa misstankar såsmåningom, tilldess man den 16 Febr. detta år i Norrköpings Tidningar läste följande annons: Ett cylinder-ur är upphittadt å Tyska torget och kan på beskrifning återfås i huset JV 5 Södra Bryggaregränd, då faktori-arbetaren Brodd efterfrågas... Nu uppvaknade misstankarne ånyo och man började allmänt tro, att detta ur icke var nå: got annat än Söderbergs. En f.d.stadssoldat vid namn Gustafsson hade då gått till en dräng vid namn Andersson och bedt denne, som noga kände det Söderbergska urets utseende, att begifva sig till Brodd, för att taga det annonserade uret ibetraktande. Andersson igenkände detsamma för att vara Söderbergs, och på så sätt visade sig misstankarne vara grundade och brottet blef upptäckt. Lyckligtvis äro alla skälmar dummal som domaren mycket riktigt yttrade. Saken anmäldes för polisen och Brodd häktades samt erkände redan i poliskammaren sitt brott, hvilken bekännelse han äfven inför rådbusrätten vidhöll. Denna bekännelse, som genom vittnesberättelserna synes vara mindre sannolik, går ut på att vilja låta påskina, det Brodd hittat uret. Han säger nemligen att han, då han återvändt på sin post å Strömsholmen, i mörkret hört något ljud å marken, liknande ett urs pickande. Han hade då letat och funnit uret, på hvilket glaset dock var sönderslaget Glasbitarne hade han bortkastat i gräset. Sedan hade han haft uret förvaradt på flera olika ställen, tilldess han, drifven af oro och samvetsqval, annonserat om det i tidningen såsom nyligen upphittadt. N. T.)