fördom, som anser, att alla som insättas i; elementarläroverken böra gå embetsitannaevägen, Ir Rundgren ansåg, att vi befinna oss på den rätta vägen då ett starkt tillopp till läroverken eger rum, men att vi deremot vore på en felaktig väg om vi föreställde oss att endast på embetsmannabanan behöfvas kunskaper. Tal ansåg för sin del, att det vore lyckligt om embetsmannabanan blefve så Giverfull, att kunskaperna måste söka sig plats äfven på andra vägar: ty de behöfdes 1 alla riktningar, och på alla områden bekräftade sig den satsen, att kunskap är makt. fäSlotligen uppträdde äfven statsrådet Wennerberg och tillkännagaf, att han ställde sig helt och hället på utskottets sida och på deras som försvarat dess utlåtande. Han hade haft för afsigt att yttra sig utförligare i äranet, men han fann af deniöfverläggning, som hade egt rum, att detta icke var behöfligt. Men han ville dock, då han nu för första gången hade tillfälle att yttra sig i en fråga rörande elementarläroverken och då en så vigtig principiråga förelåg, gifva tillkänna sin åsigt, att då våra läroverk vore till för att bibringa allmän medborgerlig bildning såväl som embetsmannabildning, borde de vara öppna för alla medborgares barn. Vårt land vore visserligen icke längre någon stormakt i den vanliga bemärkelsen, men det hade häfdat ett äradt namn bland kulturfolken. Tal var emeilertid öfvertygad, att denna ställning icke skulla kunna många tiotal af år bibshållas om vi läte penningen sätta en gräns för bildningens utbredning. Härefter lemnades ordet ånyo åt hr Ehrenborg. I detsamma han uppropades hördes åtskilliga rop på proposition, någonting som är ganska vanligt då plene, såsom nu, fördröjas till sent på e m. Hr Ehrenborg, som tydligen blifvit af de många och till en del uddiga anfallen mot hans satser bragt -n smula ur humör, tog sig emellertid anledning af propositionsropen att förklara, att som man ville undertrycka yttranderätten, så afstode han från ordet. Talmannen sporde nu om hr E. afstod, hvarvid hördes åtskilliga rop, som uppmanade hr E. att fortsätta. Då han med anledning häraf åtet tog till ordet, förklarade han till en början med en bitterhet, som stack temmeligen bjert af emot talarens vanliga salvelsefuila ton, att han icke fästade sig vid angrepp, som vore riktade mot ho. nom personligen, allra helst då de korimc från den ledamoten der långt bort isalen (hi Törnfelt) hvars anföranden vanligen fyllt sir uppgift då de lycksts framkalla något medlidande eller något löje. Han sökte derefte gendrifva några af motståndarnes argumenter. Dermed var öfverläggningen slutad och kammaren biföll så godt som enstämmigt utskottets utlåtande. Antagligen skall, efte denna kraftiga meningsyttring, den af hi Ehrenborg å bane bragta frågan icke så snär blifva ånyo upptagen.