Från Paris. Såsom ett bidrag till kännedomen om den uppfattning af ställningen i Frankrike, som hos den bättre pariserbefolkningen gör sig gällande, torde följande utdrag ur, ett enskilt bref från en äldre ansenlig tabriksidkare, som vid krigets utbrott var fredsvän och mycket vänligt stämd för tyska folket, förtjena meddelas, Paris den 15 Mars. Min käre vän! Under lång tid .har jag haft hvarken lust eller mod att skrifva till nägon. De olyckliga tilldragelser som så nedtyngt Frankrike hafva länge, så till sägandes, förlamat mina själskrafter och störtat mig neri den fullständigaste nedslagenhet. Men hvilken förfärlig belägenhet måste det då icke vara för hvar och en som mer eller mindre har del å ena sidan i förräderiet och å den andra i oförmågang brottslighet (hvars resultater gå upp mot förräderiets)! Om ett väl organiseradt hufvud stått i spetsen för Paris under belägringstillståndet, gäkerligen hade då preussarne måst öfvergifva sitt företag. Men ack, efter att hafva ätit upp vår sista bit bröd (om blandningen så kunde kallas), vår sista hund, vår sista katt — måste vi kapitulera för en fiende som icke en gång kommit åt att skrapa på enceinten kring Paris, men som i stället haft den äran att med väl riktade kanoter nattetid döda barn, qvinnor, gubbar och sjuklingar i deras sängar! Efter dessa höga handlingar ar han fordat ett högtidligt intåg i vår stad för 30,000 man. Men huru? Dessa trupper hafva fått komma in i ett hörn af Paris, de Elyseiska fältens qvarter, med förbud att intränga längre. Man bar omgifvit detta qvarter med våra trupper och barrikader. De voro således instängda som en skuck djur. Kan ni uppfatta den ära som ligger i att sålunda under kort tid låta insluta sig i det ena hörnet af en stad? Och det kallas ett segerrikt intåg. Enfin — freden är afgjord. Men en skamlig fred och således en haltande fred. Hämnden står tydligt att läsa mellan raderna. Hatet har uppväxt i alla fransmäns hjertan Olycklige Napoleon, till hvilken grad har han icke lyckats korrumpera detta olyckliga land! När skall då den dag komma, då, ostörda af vilda pattiers och vrånga grannars mer eller mindre uppenbara machinationer, vi skola få styra oss sjelfva? När skola de patenterade kronorna, som kostat folken så outsägligt mycket lidande, blifva nersmälta och utmyntade, vore det ock endast för att stilla hungern i de små, obemärkta hushållen ? Nyss erhöll jag edert kära bref af den 7 dennes. Jag är förvånad öfver att icke hafva fått edert förra bref; men det kommer sig af den oordning som är en följd af vår sorgliga ställning. Ja, min käre vän, Frankrike är krossadt till följd af en oerhörd och brottslig vårdslöshet och oförmåga. Tjugo års afskyvärd och listig despotism har olyckligtvis varit nog ått missleda, skämma och insöfva den rätta patriotismen. Vi hafva blifvit besegrade. Javäl! — Men huru? — det veta vi alla, det måste redan hela verlden veta. Också hafva våra besegrare utsått hatet... må blost dess följder icke blifva alltför förfärliga. Förstå verkan af detta bat är: inga tyskar mer i Frankrike! Det är en öfverenskommen, afgjord sak emellan alla fransmän. Vi bafva haft nog af detta utsäde, som förgiftat oss genom sitt systematiska spioneri; ett spioneri i dess afskyvårdaste, förhatligaste och allra lägsta former, ovärdigt hvarje folk, som har den ringaste aktning för gig sjelft. Er åsigt om vår ställning delar jag, Men medgif dock att Europahar felat i kraft, i mod. Månne det icke var en feghet att kallt åse det systema: tiska, nästan djefvölska, nedgörandet af ett folk och förhärjandet af ett land, som dock sedan århundraden kampat för civilisationens framsteg och spridande i de flesta riktningar, för friheten och för mensklighetens heligaste rättigheter? Helt visst är Paris bombardement en skam för Tyskland, men månne det icke är äfven en fläck för Europa? Såsom parisare vill jag icke med ett ord omnämna hvad ie tänker att denna stad varit för hela verlden, för vetenskaper, konst, industri, smak och snille. Jag är jäfvig dertill, må andra derom yttra sig.