istnämnda äfven med en gåfva af 1200 milioner francs lida en oerhörd förlust. Man prspar jemnt och samt, att Paris framför it är en stad för lyxen, men det är lätt tt visa, att den just är en arbetets stad. Paris innefattar flere tusen stora industriella ch kommersiella etablissementer. Den hanlel ensamt, som står i förbindelse med hufrudstadens proviantering, representerar öfver 300 millioner francs för förbrukningen, och värtill kommer ytterligare hvad som exporteas. Men härmed är på långt när icke allt sagdt. Vid sidan af kroppens näring kommer andens utveckling, undervisningen, böckerna, tidningarne. Det fordras en ofantlig helsovård och ett stort antal läkare. Endast invånarnes beklädnad representerar ett årligt värde af 400 millioner francs och många händer fordras för att hålla våra kläder rena. Vi måste ha bohag, från kökskärl, brödkorgar och tallrikar ända till bord och säng, spegel och klocka. Dessa industrialster ha en ärlig omsättning af öfver 1 milliard. Vidare ha vi byggnadshandtverket, som sysselsätter så oräkneliga arbetare från daglönaren ända till. den handtverkare, som står nära konstnären. Endast för att gifva ljus åt vår stad och eld åt våra ångpannor behöfvas tusentals arbetare, hvilkas inkomst representerar hundratals millioner, Vi ha behof af en ofantlig massa transportmedel, som utvecklat en stor vagnindustri. Vi ha lyxindustrier, från juvelsmycket ända till de artificiella blommorna, och den representerar likaledes millioner. Vi ha ändtligen konstens stora industri, teatrarne, målarkonsten, bildhuggarekonsten m. m. Och likväl skulle det gifvas menniskor, som kunna finna en tillfredsställelse i att bringa hela detta maskineri att stanna genom att hålla tal öfver huru outtömliga Frankrikes bjelpkällor äro och huru mycket budgeten kunde gifva hvar och en, om man blott afskaffar alla offentliga embeten! Nej, det kan icke vara möjligt. Men, säger man, det finnes ju intet arbete! Säg snarare, att arbetet har blifvit bortskrämdt och att kapitalet ansett sig böra gömma sig för att vara i säkerhet, ty på arbete är ingen brist. Af stöflar och skor allena förbrukar Paris endast 12 millioner par om året. År 1851 och närmast föregående år utgjorde skräddarnes omsättning 80 millioner francs, och der förfärdigades sålunda millioner benkläder, västar och frackar. Sömmerskorna fingo för sitt handarbete 15 millioner francs. Antalet af de föremäl som höra till de oumbärligaste nödvändighetsartiklar är nästan oändligt. Härmed ha vi dock icke hunnit till slatet. Om man äfven antager, att det i dessa ögonblick icke skulle finnas arbete nog i Paris, så är det fullt upp att göra i dess närhet. Den materiella skada, som enskild egendom lidit i departementet Seine och Oise, och som nu måste afhjelpas, beräknas till 500 millioner francs för att icke tala om hvad statens egendom lidit. Vi inträda i sanning just nu i en arbetsperiod, hvilkens motstycke man knappast någonsin upplefvat. Under det sista halfåret har man nästan alls icke fabricerat någonting och förråden äro uttömda. För att affärerna åter skola taga fart behöfves endast lugn, förnuft och det hopp, som aldrig sviker menniskan när hon gör sin pligt. Man kan omöjligt förutsätta, att detta Pariz, som vunnit ett så stolt namn, kan vilja lefva på Frankrikes bekostnad. Det är ju tvärtom härifrån som hela landet mottager en oändlig mängd förarbatade föremål, genom hvilka invånarne i denna stad sättas i stånd att lefva civiliserade menniskors lif. Hela budgeten skulle icke vara i stånd att försäkra parisarne om detta lif, om de icke företaga sig något. Dagdrifveriets apostlar måste derföre beqväma sig att tänka på hurudana förhällandena verkligen äro, hvad som ligger inom möjlighetens område och hvad som är en fysisk omöjlighet. De tomma verkstäderna vänta å sina arbetare. Om lugnet vänder tillbaka, kan man med sanning säga, att vi gå en okänd period till mötes, hvilken lofvar riklig sysselsättning af alla slag. Skulle emellertid förnuftsgrunder vara otillräckliga att öfvertyga dem, som tro att man kan lefva utan att arbeta, vilja vi likväl icke förlora modet utan lita på deras fosterlandskärlek. Böra vi icke så fort som möjligt betala tyskarne de fem milliarder, vi måste gifva dem i krigskostnadsersättning, på det att det olyckliga Frankrike må blifva befriadt från den främmande ockupationen? För att staten skal kunna betala dessa penningar, måste den ha ut sina skatter, men skatterna komma endast från jorden och arbetet, från produktionen och konsumtionen. Parisare, hören derföre edra forna vänners röst! Förspillen icke edra krafter på tomma agitationer! Frankrike fordrar af oss alla en sjelfuppoffring utan gränser Vi skola undertrycka allt det agg vi gömma från det förflutna och tygla vår äregirighet. Hvar och en af oss skall af yttersta förmåga bidraga till den gemensamma befrielsen. Vi skola alla anstränga oss på det fäderneslandet må åter resa sig från sin ruin. Hvart follbordadt arbete skall lägga en sten till det pånyttfödda Frankrikes byggnad. Hvad gör emellertid regeringen? Att döma af våra telegrammer synes hon alltjemnt se tiden an och, om man får tro en sådan auktoritet som Gaulois, skall hon till och med öppnat underhandlingar med rebellerna. Från nationalförsamlingen, som i går skulle åter sammanträdt i Versailles, förspörjes ingenting annat än att hon i söndags afton hållit rådplägningar för slutna dörrar. Den energi vederbörande i Versailles saknat har emellertid utvecklats från ett annat håll. Preussarne ha, vid underrättelserna om händelserna i Paris, plötsligt afbrutit sin utryms ningsrörelse; deras kolonner ha på nytt närmat sig Paris och en af dem åter besatt det nyss utrymda S:t Denis. Som vi afen härnedan intagen uppsats ur den officiella preussiska tidningen se, behålla de ännu de norra och östra forterna och ha derifrån Monmartre, La Vilette och Belleville under mynningarne RN nn